Komediserien Dips 3 gör en välkommen comeback.

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Precis när jag börjar titta på förhandsavsnittet av ”Dips 3”, hamnar den orangea clownen i Vita huset i bråk med den ödmjuke påven Leo. Att den första scenen i det första avsnittet utspelar sig exakt i Vatikanen skapar förväntan. Det största bekymret med återupplivandet av en kritikerrosad komediserie är att det tar så lång tid att nå publiken att det blir irrelevant.

De två första säsongerna av ”Dips” (2018 och 2021) känns som deprimerande meddelanden i en flaska av gårdagens värld, om inte världspolitiskt urgammal. Det var före utbrottet av en förödande pandemi, kriget i Ukraina, Sveriges konfliktfyllda inträde i Nato, förödelsen i Gaza och, utan tvekan, Trumps hänsynslösa krig med Iran. Däremot känns DN:s utredning om försvunna hemliga dokument och kukbilder på UD de senaste åren som en lång rad ”dippar”-avsnitt.

Men hur gör man komedi av galenskapen som pågår? Den nya säsongen av Dips väljer en klok mellanväg, med fokus på handel och vapen, från vitt snus till Jas Gripen. Den är tillräckligt uppdaterad, men utan serien riskerar du att fastna i alltför periodspecifika frågor.

Den övergripande inkompetensen och egocentrismen i denna skruvade version av livet på utrikesdepartementet är ännu värre än den var under den första säsongen, om det är möjligt, även om de centrala karaktärerna faktiskt växer lite. Samtidigt som ämnesområdet vidgas befordras delvis de hjälplösa ”dopparna” (diplomatprogramstudenterna) Fanny Boutzmann (More Lundqvist) och Jens Strehle (Jesper Röndahl), liksom deras aggressivt tystlåtna och talsamma chef Mimi Hamilton (Marie Agelhal).

Den senare lyckades som genom ett trollslag (läs utpressning) bli en ambassadör för den heliga stolen och skaffade sig samtidigt oväntade förmågor inom olika typer av avancerad vapenteknik. Det var precis därför hon kallades till hemmabas för att bli en central figur inför massförsäljning av stridsflyg. Första avsnittets titel. ”Nedrustning om dagen, upprustning om natten” säger allt.

På komedifronten, trots den spektakulära Jas-flygningen, börjar det lite trevande, med Mimis försök att sälja Permobilen till italienarna, en spionjakt på Kalle Blomkvist-nivå inne i kronprinsens palats och utvikningar om en barnslig rysk påverkansoperation. Men det tar fart mot slutet av andra halvlek, och dess energinivå är nästan i nivå med det pulserande landskapet utanför, från den soldränkta ön Capri till Grona Lund och den spektakulära vapenshowen i Hagaparken. Det kanske säger något om den era då ”Dips 3” avlöser varandra, särskilt när det gäller kärnkraftscynism, ålderism och otyglad politisk realism, men den här gången är det både väldigt roligt och lite salt bitvis.

”Dips” må förbli mer skissartad humor än djupgående, dialogdriven satir, men dess kombination av slapstick och svensk utrikespolitisk galenskap förblir en match made in heaven, och en välkommen sådan. Marie Aggerhars gummiliknande kurvor är på en gång bisarra och passande symboler för kungariket Sveriges försök att navigera i en alltmer vansinnig värld. Om det är något du behöver göra idag så är det att skratta åt ditt elände.

Kolla in fler film- och tv-recensioner på DN