En intervju med Julia Ducournau, som producerade AIDS-dramat ”Alpha.”

För bara 10 år sedan, när jag först träffade Julia Ducournau, satt hon i en moderiktig klänning framför en svagt upplyst biograf i Paris. Ingen av de utländska filmkritiker som vi bjöd in var helt förberedda på den kväljande chockeffekten av hennes debutfilm, ”Law” (”Grave”). Filmen är en rörig, köttig indiefilm om en veganaktivist veterinärstudent som genomgår en sjukdomsnollningsritual som involverar rå kycklinglever. Hon upptäcker att hon har ärvt kannibalgenen. Denna händelse stimulerar en ung kvinnas kannibalistiska lust. Filmen fungerade som ett tidigt tecken på att gränserna mellan genre- och konsthusfilmer höll på att upplösas.

Den kvällen talade Ducournau smart och meningsfullt om sin förkärlek för att blanda det groteska och det surrealistiska, sin kärlek till genren och sin vilja att omfamna olika mänskliga tabun. Fyra år senare kunde hon vinna Guldpalmen för sin galadoftande ”Titan” om en våldsam ung kvinna som blir gravid i en bil. Hon väckte sensation eftersom hon bara var den andra kvinnan i filmhistorien, efter Jane Campion, som vann filmbranschens mest prestigefyllda pris.

– I dag är jag nog inte helt nöjd med att förknippas med kroppsskräck, men den Parisbaserade franske regissören blinkar med ett lite föraktfullt leende när vi träffas på hotell Skeppsbronn i Stockholm.

– En genrebeteckning som i hög grad präglas av våld, chockeffekter, och avsky. Jag tycker att det känns lite begränsande. Jag är intresserad av de symboliska och existentiella implikationerna av olika former av mutationer och transformationer när det gäller kroppen och vad de säger om att vara människa idag.

Hennes senaste film, ”Alpha,” för närvarande på bio, mottogs inte lika entusiastiskt som ”Titan” när den omnominerades till Guldpalmen förra året. ”Turkiet”, skrev några kritiker, medan andra drogs till det visuellt experimentella, dammiga dramat om en tonårsalfa som kommer hem med en blodig tatuering efter en fyllefest. En 13-årig flickas läkaremamma blir panikslagen och rasande när hon behandlar en patient som är infekterad med ett mystiskt AIDS-liknande virus som överförs via blod och förvandlar sjuka människor till marmorstatyer.

Men Amazonian blondinen Julia Ducournau verkar inte särskilt besviken över diss, utan snarare lättad och stolt över att ha kunnat formulera sina egna djupa upplevelser. ”Alfa är jag”, säger hon öppet och noterar att filmen är informerad av hennes mammas nomadiska berberrötter i Algeriet.

Liksom filmens unga huvudperson kunde hon inte kommunicera med sina morföräldrar, men vidskepelsen, skammen och sorgen som fanns i hennes familj förblev stark. Denna upplevelse personifieras av Alphas utmärglade, sjuka och drogberoende farbror Amin, som hans mamma i hemlighet skyddar hemma.

Anledningen till att Ducournau, som är besatt av material, valde sten som det stora temat för sin förvandling är relaterat till döden.

– Jag har alltid varit fascinerad av människohud. Det är väldigt intressant hur känslig den är för sår, ärr och sjukdomar, hur den präglas av liv och ständigt ändrar form och struktur med åldern. ”Mjuk hud”, säger hon, är förmodligen mitt favorituttryck för transformation.

– Livet för mig är som en pågående mutation som bara slutar med döden. Marmor är en symbol för detta i filmen. Ett slags tecken på att sorgen kommer att pågå livet ut och bli en del av den sörjandes identitet.

Skådespelaren Tahar Rahims viktminskning för ”Alpha” har varit mycket omtalad. Vad tyckte du?

– Först och främst var den här rollen skriven för honom, så jag är glad att han tog den. Det antyddes i manuset att hans karaktär skulle vara mycket präglad av hans sjukdom. Vid ett tillfälle under förberedelserna kunde jag se hans nakna rygg med skulderbladen som stack ut. Det var som att se en fallen ängel, och jag använde den visionen i mitt manus.

– Men det är klart att hela den här affären har många bekymmer. Jag hade såklart hjälp av läkare och nutritionister som övervakade min viktminskning, men jag fortsatte ändå att gå ner i vikt under inspelningen, så det var dramatiskt, och det var läskigt.

Hur startar ett filmprojekt för dig med ord och bild?

-Definitivt med bilder. I mina tidigare filmer var dialogen minimal. Jag misstror ofta ord och tycker att de är överflödiga och banala. Jag vill hellre att mina karaktärer gör fysiska saker som att dansa, slåss och kramas. Regissören Julia Ducournau säger: ”Alpha var en utmaning eftersom det handlade mycket om fördomar och kontakträdsla, så vi behövde mycket mer dialog. Här har vi en oväntad partner till den gamla mästaren inom gotisk skräck, Edgar Allan Poe.”

Känd för sin nyckelroll i Christopher Nolans Inception, kan hans dikt ”Dream Within a Dream” sätta tonen för den drömlika ”Alpha”, som utspelar sig under den mest turbulenta perioden av AIDS-epidemin, men också någonstans i en alternativ verklighet.

– Det var spännande att försöka använda poesi på samma sätt som jag brukar använda musik i filmer, som ett sätt att skapa stämning och bygga både världen och karaktärerna. Den här dikten handlar förstås om döden, men för mig handlar den också om trauman, och som Poes dikt, om att hålla fast vid minnen och försöka förstå dem, även när de känns som att de glider mellan fingrarna.

– Den stora segern för ”Alpha” var att han blev vän med ordet. Det känns som ett nytt verktyg i regissörslådan, säger hon glatt.

Läs mer om DN Film och TV