”Iros, bok 1” av Marion Brunet

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Marion Brunets trilogi Iros utses som en klimatdystopi. Berättelsen utspelar sig 2052, när Marseille är halvt nedsänkt under havet på grund av år av havsnivåhöjning, tsunamier och jordbävningar. Den nya febersjukdomen spred sig från råttor och myggor som häckar i det varma vattnet och mögliga lägenheterna i översvämmade hyreshus. Klimatförändringarna gör somrarna varmare och skapar farligare stormar.

I denna grymma tillvaro försöker en grupp unga föräldralösa barn navigera mellan gott och ont. Fokus i den första delen är den vackra fridykaren Noreen, som tvingas hitta en ny situation efter hennes brors död. Liksom i sin tidigare översatta roman Grått hav (2025) är Brunet intresserad av grupper som företeelser. Hur bildas grupper? Hur hålls de ihop? Vad kan det åstadkomma?

I Iros blir Noreen snabbt en del av en sammansvetsad grupp på sju personer som alla drivs av samma förakt för klassamhället som delar världen. Som en direkt följd av miljökatastrofer har klyftan mellan rika och fattiga ökat. Världens superrika fortsätter att mumsa på choklad i luftkonditionerade villor på säkert avstånd från havsremsan, medan de mycket fattiga svälter, är sjuka och bakar i solen. Brunet öppnar läsarens ögon för att detta grymt splittrade samhälle inte är en dystopi utan en realitet. Medan vi mumsar på choklad kommer människor år 2026 att svälta, törsta och dö.

I sitt hemland Frankrike sägs Brunet skriva i Alexandre Dumas anda, en författare känd för sina roliga och samhällskritiska äventyrsromaner. ”Ilos” är fartfylld och full av spänningsuppbyggande rörelser och intensiva kollisioner. Miljöerna är omsorgsfullt skapade och karaktärerna är autentiska och typiska på samma gång. Det är svårt att inte gilla Noreen och hennes vänner.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig irriterad över de detaljerade skildringarna av de kvinnliga huvudrollsinnehavarnas framträdanden. Deras lemmar beskrivs ofta med ord som solbränd, muskulös, slät, tonad och atletisk. Jag kan inte bestämma mig om de ser ut som internaliserade män eller bara fransmän. Där förblir den starka och atletiska kvinnokroppen ett uppror mot patriarkatet i många sammanhang. I vissa stycken försvinner en sansad vuxens röst i lite konstgjorda visdomsord, vilket också drar ned läsningen.

När herr Brunet vann förra årets Astrid Lindgrens minnespris förväntade jag mig ännu en bok riktad till politiskt engagerade unga vid millennieskiftet. ”Iros” har en aktiv skildring som väcker glädje. Som tur är är del 2 redan planerad att komma i höst.

Läs mer om DN:s bevakning av barnböcker