”Hannah Arendt. Politiskt tänkande i den mörka medeltiden”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Jag undrar ibland varför så många människor är arga på Hannah Arendt. För det mesta handlar det om den fras som hon blev mest känd för, ”ondskans banalitet” som hon myntade i samband med sin rapport om rättegången mot Eichmann i Jerusalem 1961. Det stör mig fortfarande. Ond medelmåttighet?

Margarethe von Trottas biografi om Arendt från 2013 skildrar den heta debatten som följde på hennes artikel och hur hon attackerades från olika håll. Från de som trodde att hon på något sätt hade frigjort Eichmann, till de som blev upprörda över hennes omnämnande av rollen som det så kallade ”judiska rådet”, som tvingades samarbeta med nazisterna för att tillfälligt överleva i gettot.

I bilderna av den faktiska rättegången framträder Eichmann som en liten kammarherre, en roll han troligen odlade. Ser ondskan ut så? (Naturligtvis kan man fråga sig, vad mer kan det finnas?) Simone Weil sa med liknande ord: Verklig ondska är alltid trivial och platt, och riktigt gott är attraktivt. Inom konsten, säger hon, var det motsatta.

Arendt underskattade dock aldrig ondskans verklighet. I von Trottas film håller hon ett försvarsanförande där hon förklarar sin poäng. Det som är hisnande är banaliteten i ett system där människor sitter vid skrivbord, tar reda på hur man dödar så många medmänniskor som möjligt, skriver in det i ett formulär (eller Excel-ark) och inte tänker mer på det.

Anders Berman tar denna idé till sin ytterlighet i sin nya och lättlästa monografi om Arendt. Vad hon i slutändan anklagade Eichmann och andra nazistiska uppror var att de lugnt avslutade sina idéer innan deras avgrundsdyna moral kom ikapp dem. Det här är en väldigt provocerande och väldigt Arendish tagning. Ondskan, även i sin mest basta och mest omfattande form, är att den bygger på avsiktlig dumhet, eller medelmåttighet. Den här tanken är outhärdlig. För vi gör det alla. Vi slutar medvetet att tänka på det innan konsekvenserna av våra handlingar kommer ikapp oss. Det som är stötande är påståendet att de mest avskyvärda ondskan i huvudsak inte skiljer sig från det vardagliga. För henne är att inte tänka en förutsättning för ondska.

Scholem anklagade Arendt, som var en aktiv sionist, för att ”inte älska judarna”.

Även om Bermans bok är kort på 160 sidor, utan anteckningar, gör den ett utmärkt jobb med att skildra hela hennes intellektuella utveckling, från hennes studenttid, hennes studier av (och romantik med) Heidegger och hennes år som flykting och intellektuell exil i USA. Om mästerverket som gjorde henne känd, The Origins of Totalitarianism (1951), och hur hon på ett trovärdigt sätt visade hur det finns en tydlig linje från antisemitism och rasism till imperialism och kolonialism och de totalitära samhällena som blev resultatet. Arendt talade liksom sin samtida Aimé Césaire om ”imperialismens bumerang” och hur den tyska kolonialmakten i Västafrika blev en av nazismens födelseplatser.

Den här boken är tänkt som en introduktion till hennes arbete, och den fungerar perfekt. Men det som är intressant är att Berman också har tid att peka på flera tillfällen där hennes intellektuella förhållningssätt hamnat i en återvändsgränd. Du kan också lyfta fram några av de mindre kända men mer moderna idéerna. Han beskriver hur hon missförstod betydelsen av 1957 års svarta studentprotester mot rassegregation i skolan i Little Rock, Arkansas, och hur hon fick hård kritik från Ralph Ellison. Arendt erkände då uppriktigt att hon hade fel.

Men Berman minns också att hennes avhandling handlade om Augustinus, och hur mycket hon hämtade från judiska tänkare som Martin Buber, hennes vän Walter Benjamin och Gerson Scholem, som hon hade konflikter med om Eichmann-avhandlingen. Scholem anklagade sedan Arendt, en aktiv sionist, för att inte ”älska judar”, varpå hon fick ett uppriktigt svar: ”Jag har aldrig ’älskat’ någon etnisk grupp eller grupp i hela mitt liv: tyskarna, fransmännen, amerikanerna, arbetarklassen eller något annat.”

Berman gör en slående poäng om sina idéer om ”offentligt välbefinnande”, som idag kanske är en obscen term. Buber gav upphov till idén att människor inte existerar ”ensamma”, utan snarare skapar sig själva i relationer med andra. Och hur är ”offentlig lycka” nödvändig för samhällets överlevnad? Det vill säga som delaktighet, upplevelsen av att delta i något gemensamt, av att synas och höras när man handlar med andra. Tillsammans med Arendt anser Berman att den amerikanska självständighetsförklaringen bör förstås på detta sätt som ”strävan efter lycka” är ingraverad i den. För Arendt betyder det helt enkelt ”sällskaplighet”, eller förståelsen att livet bara är möjligt med människor som är annorlunda än en själv. När man väljer bort den insikten finns det i förlängningen vardagligt mörker.

Läs mer skriven av Ola Larsmo och andra från DN Bokrecensioner