”De levande” är en roman om Todo-manaten av finska Iida Turpeinen.

Det var under Vitus Berings sista expedition i Berings hav 1741 som den tyske naturforskaren och upptäcktsresanden Georg Wilhelm Steller upptäckte en marin art som tidigare var okänd för människor. Detta däggdjur fick namnet Stellar manatee. Det var ett magnifikt djur, som var 8 meter långt och vägde cirka 10 ton.

Bara 27 år senare, 1768, förklarades arten utrotad. Anledningen till detta var att de var lätta att jaga och gav ett överflöd av kött och fett. Det var förstås väldigt populärt bland sjömän.

– På den tiden fanns det ingen idé om att arter kunde dö ut. Man trodde på den tiden att naturen skulle fortsätta att ge och ge i överflöd, säger den finska författaren Iida Turpeinen.

Själv upptäckte hon den jättelika sjökåpan under ett besök på Helsingfors Naturhistoriska centralmuseum 2016. Hon var nybliven doktorand och närde en dröm om att skriva en avhandling om biologisk mångfald och artutrotning. Ämnet hade dock ingen riktig åsikt, så han gick till en konstutställning på ett museum för att distrahera sig själv. Plötsligt stod hon framför ett enormt skelett.

– Det var stort och klumpigt och jag var helt besatt av det. Sedan läste jag en skylt som sa att djuret dog ut 27 år efter upptäckten, med bara ett fåtal kompletta skelett kvar i världen.

När hon lämnade museet rusade tankarna genom hennes huvud. Hur kan arter dö ut på så kort tid? Och varför fanns det skelett här i Helsingfors?

– Jag gick direkt till Nationalbiblioteket och började läsa allt jag kunde hitta om Stellar Manatees. Då ville jag skriva om det.

Men det var inte synpunkten på tidningen hon hittade. För att tala om Toomanatee var det nödvändigt att avbilda både människor och natur. Det behövde vara en berättelse om en upptäcktsresa och ironin i att vetenskapliga upptäckter kan leda till att själva studieobjektet försvinner. Hon behövde helt enkelt skriva en roman. Det tog 7 år.

– De flesta karaktärerna i mina böcker är baserade på historiska personer. Jag försökte också skildra 1700-talets maritima expeditioner så troget som möjligt, så mycket forskning gjordes.

Inte heller nöjde hon sig med att ”bara” berätta om Vitus Berings expedition 1741, även om det bara kunde ha gett material till en hel roman. Besättningen förliste på ön där Stellar upptäckte manaten och fick livnära sig på vad naturen hade att erbjuda i sex månader tills en ny båt byggdes för att ta dem över havet och hem.

Istället sträcker sig ”The Living” över nästan 300 år och föreställer både Beringexpeditionen och efterföljande människor som på något sätt kom i kontakt med havskotten, i form av skelett som nu finns att beskåda på Naturhistoriska centralmuseet. Sjöjungfrur är ett vanligt inslag, men det kanske är de som är huvudpersonerna?

– Det förekommer i varje del av romanen, men för mig är romanen nog…

Utrotning av arter?

– Ja, det är ett ämne som jag varit intresserad av sedan barnsben, när jag jobbade med min mamma i ett naturreservat i den finska skärgården. Som ni säkert vet är Östersjön ett av de mest förorenade haven i världen, och det lämnade ett starkt intryck i mitt barns sinne.

Hon hade länge drömt om att bli marinbiolog. Men kärleken till litteratur tog över. Hon är för närvarande doktorand och skriver en avhandling som undersöker hur vetenskapliga resonemang införlivas i fiktiva romaner. Till stor del gäller det även ”The Living”.

– Jag älskar vetenskapshistorien, särskilt de gamla. Läser man vetenskaplig litteratur från 1600- och 1700-talen så ligger de väldigt nära fiktiva berättelser. De är väldigt fantasifulla.

”The Living” har ett omfattande persongalleri. Men en person som lyser över resten är konstnären Hilda Olsson. När jag sa det lyste Iida Turpeinens ögon upp och han sträckte upp händerna i luften.

– ja! Det är ingen överdrift att säga att när jag skrev den här boken blev jag kär i alla karaktärer i romanen, men det var något speciellt med Hilda.

Det verkliga livet Hilda Olsson var dotter till en begåvad fiskare som studerade konst i Helsingfors i slutet av 1850-talet. Där upptäcktes hon av naturforskaren professor Alex von Nordmann, som tog med henne på en studieresa till södra Ryssland och Krim för att måla spindlar och andra djur av vetenskapligt intresse. 1861 blev Olson ombedd av en professor att rita skelettet av en Stellar manatee. Själva skelettet som Iida Turpeinen såg på ett museum cirka 150 år senare.

– Hon var väldigt skicklig och en extraordinär person. På den tiden fick kvinnor inte ägna sig åt vetenskap. Hon kunde driva detta bara för att professor Alex von Nordmann var progressiv.

Det är inte så konstigt att just Hilda Olsson spelar en viktig roll i romanen. När Iida Turpeinen började skriva De levande satte hon som mål att hälften av romanens karaktärer skulle vara kvinnor.

– Jag har läst många romaner som fokuserar på vetenskapshistoria, och jag har alltid besvärats av att det är så få kvinnor i dem. Så jag bestämde mig för att leta efter en kvinna att prata med. Om du vet vad du ska leta efter i arkiven så hittar du det. Plötsligt var det fullt av kvinnor, sa Iida Turpeinen och skrattade.

Hilda Olssons lysande karriär som vetenskaplig illustratör avslutades med professor von Nordmanns bortgång. Hennes illustrationer katalogiserades under professorns namn och glömdes bort. Med ”De levande” återfanns dock Hilda Olssons namn och illustrationer. Hennes verk ställs ut på både Nationalgalleriet och Naturhistoriska museet i Helsingfors.

– Jag är oerhört stolt över att ha kunnat ge henne det konstnärliga erkännande som hon förtjänar, nästan 200 år senare. Alla experter jag pratade med är överens om att detta är vetenskapliga teckningar och illustrationer i världsklass. Dessutom är hon, så vitt vi vet, den första kvinnliga vetenskapliga illustratören i Skandinavien.

”The Living” har fått mycket positiva recensioner. Detta verk sägs vara den bästa debutromanen i Finlands historia. För närvarande har översättningsrättigheterna sålts till 28 länder, och Iida Turpeinen är själv exklusiv skribent för Naturhistoriska centralmuseet.

– De gav mig en plats att skriva och full tillgång till deras arkiv. Det är fantastiskt!

När vi pratade med henne via videolänk tog hon just nu en paus i arkivet där hon forskade i sin nästa science fiction-roman. För, säger hon, något sådant kommer att hända igen. Hon försöker sedan slutföra sitt examensarbete.

Sedan blev hon allvarlig och sa att det var en sak hon hatade som den här romanen bidrog till, och det var alla besökare som ville se Stellar Manatee.

– Många människor kan inte hejda sig själva. De ville röra skelettet, och jag kan liksom förstå deras känslor. Det är något med känseln. Men samtidigt är det här skelettet väldigt ömtåligt och skulle ha gått sönder om alla museibesökare petat i det.

Museet tvingades sätta en glaspanel runt skelettet för att skydda det. I mindre skala kan detta ses som en slags parallell till Stellers upptäckt av en art som sedan har dött ut. När jag sa det blev Iida Turpeinen lite besviken och sa att han inte visste om hon skulle skratta eller gråta.

– Det är löjligt att en bok jag skrev som en slags varning om hur vi människor har skadat naturen hamnade i fara för en av de sista överlevande av det här djuret. Vi verkar inte ha lärt oss något av historien, säger hon med en suck.

– Även när vi människor agerar av vänlighet riskerar vi att äventyra något annat. Det är ett fascinerande fenomen, men det är också ett väldigt mörkt.

När hon nu spenderar sina dagar på museet råkar hon återvända till Stellar Manatee. Men det handlar inte längre bara om att titta på ett imponerande skelett bakom ett glasfönster.

– Det här är det bästa stället för mig att avlyssna folk som har läst mina romaner. Jag gör det ibland bara för skojs skull, under pauser från att skriva andra böcker.