Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Den enda gången tronföljden till den svenska tronen faktiskt hotades var den 10 juli 1994, då Thomas Ravelli såg ut att ha svurits in som kung. En stillbild av en straffräddning mot Rumänien bär samma nationalromantiska fördömande som ”Charles begravning”
I Loris, där Ravelli bar sin cowboyhatt som krona, var det också här som GES-bardens ”When We Dig for Gold in America” etablerades som det nationella mottot. 60 000 bronsfebersvenskar deltog massvis.
Nu är den här låten tillbaka i en ny skepnad. I själva verket är det ärvt. Medlemmarnas barn spelade in en reviderad version av texten. Avsikten ligger förmodligen någonstans mellan kulturarvsvård och släktforskning.
Det är rörande och lite läskigt.
För uppdraget är uppenbarligen omöjligt. Man kan trots allt bara gräva efter samma guld ett begränsat antal gånger innan resultaten sträcker sig från nationella klenoder till arkeologi. Så hur ska vi gå vidare? Slutresultatet är antingen en upprepning av föråldrad folkparkpop, eller en uppdatering av samma tankelösa Dunkabass med bara en touch av rap.
De väljer heroiskt båda vägarna samtidigt.
Det är lite lustigt hur originalets geografiskt kortsiktiga världsbild, där publiken sträcker sig ut ”från New Delhi till Moskva”, genomgår en metamorfos här lika oförklarlig som ”från Mogadishu till New York”. Försök att gestalta ett nyare, mångkulturellt Sverige syns också i rapraden, ”Det kommer att gå bra, jag går till torget och köper en mango.”
Det är verkligen orättvist att kritisera GES-2, särskilt när det kommer till återvinning. Fotbollslåtar har länge fungerat som ett pantsystem i musikvärlden. Tomas Stenströms ”Live Forever” och Bransta City Slekkers ”Allt i Sverige” är båda baserade på tidigare material. Joel Armes ”Snart Shiner Poseidon” började på engelska innan den fick göteborgsdialekten och sveptes in i blått och vitt. Och de brittiska ”Three Lions” återupplivades vid varje mästerskap som odöda pubgäster som ingen kunde porta.
Det skulle vara orättvist att skylla på de två GES-företagen, särskilt när det kommer till återvinning. Fotbollslåtar har länge fungerat som ett pantsystem i musikvärlden.
Men ”När vi gräver guld” är ingen ny kungamakare. Inget skrik från hörnet av en fotbollsstadion långt borta. Vissa låtar blir för stora för att börja om. De lämnar popkulturen och slår rot i folkminnet, mentalminnet och den kollektiva hallucinationen av en aldrig sinande sommar. Det var Sverige på topp på många sätt. Att försöka uppdatera en låt är lite som en AI som animerar ett gammalt familjefoto. Tekniken finns absolut. Frågan är bara varför någon tyckte att det var en bra idé.
Läs mer av Christopher Ahlström. Till exempel ”När tvätten försvinner blir vi sämre människor” och ”Det är ett helvete att vara man och försöka skaffa vänner.”
