När våra danska grannar pratar om svensk import nämns inte längre Volvo, Electrolux och Marabou. Istället genomsyras samtal och medieströmmar av den senaste hetsäljande produkten: de allt ungdomligare svenska barnsoldater som utför bombdåd och mord i grannländerna mot lön.
Och om bara några år kommer Sverige att kunna erbjuda en ny best av en produkt: barnsoldater 2.0, vars kvalitet är märkt med brottsstatusmärket ”Made in Kumla.”
April, vårväder, jag tittar på tv. Synbart stolta och nöjda samlades justitieministrarna vid en presskonferens för att meddela att de tillsammans med sina Tid-kollegor kommit överens om att presentera och rösta om ett hårt kritiserat lagförslag med tydliga populistiska förtecken. Detta trots massivt motstånd från placeringsbyråer, inklusive kriminalvårdsavdelningen själv.
Om bara några år kommer Sverige att kunna erbjuda en ny best. Child Soldiers 2.0, kvalitetsmärkt med brottsstatusmärket ”Made in Kumla”
Från och med den 1 juli kan barn mellan 15 och 17 år dömas till längre fängelsestraff. Om bara några dagar ska en folkomröstning rösta om huruvida liknande åtgärder ska gälla för 13- och 14-åringar från och med augusti. Böter som nästan alltid verkställs i de tyngsta, mest isolerade och stigmatiserade anläggningarna.
institutioner som denna.
Jag heter Torgny Jonsson, ibland omtalad i media som ”maffiabankiren”. För andra gången i mitt liv avtjänar jag tid på Qumra fängelse. Jag följer presskonferensen här och skriver den här artikeln här. Han förvaras i en cell med en säng, en bokhylla och ett litet skrivbord fäst på väggen. Genom de spröjsade fönstren kan du se de höga fängelsemurarna som omger tiotusentals ton cement, armeringsjärn och ton taggtråd.
Här skickar regeringen 13-åringar som tvingas eller luras att begå allvarliga brott, direkt i strid med artikel 6.1 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. EU-domstolen har upprepade gånger slagit fast att barn inte ska dömas till fängelse på grund av deras ålder, intellektuella begränsningar, tvång och utsatthet. Barn förstår trots allt inte till fullo allvaret och konsekvenserna av brott som ofta uppstår på grund av tvång eller svaghet. Även i fall där minderåriga företräds av en advokat har EG-domstolen funnit att detta är otillräckligt för att tillgodose rätten till en rättvis rättegång.
Barn ska aldrig sitta i fängelse. Och kriminalvårdsavdelningen, som nu tvingas ta vårdnaden om mellanstadiebarn, skulle vara ovilliga, olämpliga och på något sätt farliga föräldrar.
För snart 20 år sedan skrev jag en diskussionsartikel (DN Debatt 22/07 2007) om Kriminalvårdens misslyckande med att rehabilitera och förebygga återfall i brott. Sedan dess har Kriminalvårdens arbete på landets fängelser allt mer fokuserat på säkerhet, vårdnad och låsning. Det gäller vuxna och så småningom barn.
De har upprepade gånger kritiserats för hur barn och unga har spärrats in på landets häkte utan genombrottsåtgärder eller mänsklig kontakt under långa frihetsberövanden.
Myndigheterna hade flera misslyckanden när de handlade ärenden som rörde barn och ungdomar. De har upprepade gånger kritiserats för de förhållanden under vilka barn och ungdomar hålls i inhemska häkte utan frigivning från isolering eller mänsklig kontakt under långa frihetsberövanden. Dessutom har Kriminalvårdens villkorliga insatser bland annat engagerat dömda sexualbrottslingar i samhällstjänstverksamhet såsom idrottsorganisationer och aktiviteter med barn och ungdomar.
Det finns ingen anledning att tro att Kriminalvårdsavdelningen kommer att vara mer exakt eller hänsynsfull när barn sitter i Qumra.
Men det viktigaste, och den verkliga anledningen till att jag skriver den här artikeln, är att jag är övertygad om att Kriminalvården skulle göra en mycket farlig förälder. Den föreslagna vägen att överlämna vårdnaden till vårdnadsinriktade myndigheter är ett huvudlöst experiment. Detta är en pilot som utsätter både barnsubjekten och civilsamhället för stor fara och stor risk.
Om de väljer att förlita sig på empiriska bevis kommer kriminalvården som historiskt har misslyckats med att ta itu med barns perspektiv och social återanpassning upprepa sina svaga resultat. De första och största förlorarna av detta lagförslag är utan tvekan de unga studenterna som kommer att dömas till fängelse.
Att lämna över vårdnaden till myndigheter med fokus på vårdnadsrätt är ett huvudlöst experiment.
Vilka distinktioner och åldersjusteringar som än är tänkta att göras görs de bakom anläggningens slutna väggar. Även om man försökte bilda en homogen grupp skulle klassisk musik aldrig höras eller Wilhelm Mobergs skrifter diskuteras bland dem. Innanför Qumras murar skulle en annan sorts utbildning äga rum: kriminell utbildning.
Det första steget innanför fängelsets solida järnportar är mer än bara ett steg. Det är ett steg in i mörkret och in i ett livslångt stigma som kommer med stora begränsningar i informationssamhällets tidsålder. Möjligheterna för instängda tonåringar att få utbildning, arbeta, bilda meningsfulla relationer och ha ett normalt familjeliv förstörs.
Chanserna att detta lands statliga barnfängelser ska fungera som grogrund för allvarligare och ihållande barnbrott är många gånger större än chanserna att kriminalvårdare lyckas som föräldrar.
Jag hävdar att effekten av detta lagförslag är enorm och oundviklig, och att 13-åriga pojkar som är fängslade i grupper riskerar att bli ledare för unga kriminella gäng så snart de släpps. Här ägnar sig en oansvarig regering till hänsynslös röstjakt som påverkar hela samhället. Eftersom stålet och betongen i anläggningen aldrig kommer att tillåta babymaskrosorna att bryta igenom och blomma.
Det är kväll i Qumra, och solen har för länge sedan försvunnit bakom fängelsets murar. Mörkret börjar. Detta är en plats för ordningsvakter och dömda vuxna. Jag är ingen högstadieelev.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Tidigare domaren Monika Nevelius Luening: ”Om jag inte hade slutat mitt jobb som domare än så hade jag gjort det nu.”
Annette Rhys, lektor i internationell rätt vid Norges försvarsuniversitet: ”Låt oss nu prata om barnsoldater – det är på riktigt.”
