Vi befinner oss i Ormotofors, den djupaste delen av Värmland nära norska gränsen. Förrymda bilar och öde gator i centrum. Dessutom pratar göteborgaren Adam Lundgren mycket värmländska i rollen som biodlaren Olof, en ung änka som har svårt att kommunicera med sin 14-åriga dotter. Men de som förväntar sig countryporr (ursäkta ordalydelsen) kommer att få en godbit. Den platsen kan verkligen vara vilken plats som helst, en plats som stödjer människor och deras liv.
Berättelsen börjar och slutar med ett bi, men biet har inget intresse av Olof annat än att försörja honom i hans försörjning. Det är snarare serien av känsliga scener, små detaljer och balanserat spel mellan far och dotter (Lundgren och Nilsson) som gör Biodleren så minnesvärd. Marcus Carlson tar upp de små egenheter och känslomässiga konstigheter som människor hanterar. Jag skulle inte kalla det erkännande, utan förmågan att observera det av genuint intresse.
Biodlaren är en diskret film, trots att döden överskuggar allt, en tyst berättelse om den tysta kärleken mellan far och dotter, tonårsvänskap och en rörig och förtjusande storfamilj.
Carlson säger ”Din barndom dör aldrig” mer direkt här än i sin intressanta långfilmsdebut. Han tog ett steg mot mer traditionell konstruktion utan att tappa känslan för detaljer. Jag tycker att det är en kardinalsynd för Carlson att vara så självklara och elaka människor.
Det händer mycket i luckorna, i de svarta rutorna, mellan välskrivna scener. Det är såklart elegant, men när han kringgår det mörkaste ögonblicket i regihistorien och istället berättar vad han ser från sidan och före och efter, blir upplevelsen ännu häftigare än vad den låter.
Tack vare hans känsla för att skriva och regissera karaktärer behöver han inte vara rädd för att säga så mycket. För mig skulle han kunna använda några traditionella filmknep för att utöka känslan ytterligare nästa gång.
Klicka här för andra filmrecensioner.
