Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Den nu rikskända byn Albakken ligger cirka åtta mil från byn Jämtland, där jag tillbringar en ansenlig tid. Albakken har dock 60 permanenta invånare och är en större by, medan min by bara har 15 personer.
SVT:s ”Upppdrag granskning” cirkulerade Transportstyrelsens beslut att ta bort 22 elstolpar i Albakken och installera gatubelysning. Showen väckte uppmärksamhet och överraskade allmänheten, vilket blev något av ett varumärke för showen.
Det finns gatubelysning i min by också. Senast jag körde hem räknade jag nio stolpar. Även här skramlade byborna själva med pelarna. Grannar sa att när lyktorna tändes samlades alla nere hos Christel för en champagnetoast.
Efter ett ”uppdragsgranskningsprogram” kallat ”När mörkret kommer i byn” sa infrastrukturminister Andreas Karlsson att brandsläckningen i Albaquén borde avbrytas eftersom ”det inte borde framstå som en överraskning, eftersom det verkar hända på många ställen”. Han tillade, ”Vad som har avslöjats här är åtminstone en brist i dialogen, som måste omprövas.”
Richard Nilsson (S), kommunfullmäktiges ordförande i orten Brekke, där Albakken ligger, reagerade på liknande sätt och menade att Albakkens invånare inte informerats om att byn skulle bli utan ström. Och när händer det och varför händer det?
Det är något här som jag inte förstår.
Enligt min lantbrukares uppfattning är den viktigaste frågan att elstolpar helt ska tas bort.
Det finns en genomträngande och utbredd idé om att det inte finns något att invända mot åldrande och neddragningar, om de bara informeras på ett tillräckligt skonsamt och detaljerat sätt.
Ingen av dem är tydligt kopplad till myndigheternas definition av ”intresse”
Den här föreställningen, ”Assignment Review”, närmar sig dock grunden till detta. Trafiksäkerhetsdirektör Maria Kraft har fått gott om tid att förklara beslutet. Hon förklarar tålmodigt att myndigheter installerar fler ljusstolpar än de tar bort, men att de behöver föra ljus till de platser där det ”används” mest.
Det är förstås nyckelordet i sammanhanget.
I Albakken möter du både glada barnfamiljer och snälla gubbar som sitter vid sina köksbord och bläddrar i gamla skolfoton som säger att de inte kan tro det här och att det är okej att ta bort de där gatlyktorna.
Alla väljer att bo här, pendlar till Kerulne, behandlar sina pass på vårdcentralen, går sedan hem för att leka med sina barn och laga ”päron” till sina män som står i trappan med skruvmejseln i full gång.
Ingen av dem är tydligt kopplad till myndigheternas definition av ”intresse”.
Kort sagt, de är värdelösa.
Maktens allt mer utarbetade ambitioner att informera oss mot avgrunden påminner om filmen ”Up in the Air” från 2009. I den här filmen spelar George Clooney Ryan Bingham, en snickare som försörjer sig på att berätta för folk att de kommer att förlora sina jobb.
Företaget Clooney arbetar för rörelser som ett tåg, och Clooney är den skickligaste av dem alla. Han delade ut en glansig broschyr med ett djärvt budskap: Denna boost var en chans att förverkliga drömmar. Och oavsett om en nyanställd reagerar med ilska, sorg eller uppgivenhet så vet han precis hur han ska parera och avväpna den.
Jag minns att jag såg den flera gånger eftersom jag gillade den eleganta satiren. Efter att ha hört Maria Krafts mjuka och outtröttliga försvar av Albakkens försvinnande ville jag se det igen. Men observera att jag undviker det. Kanske vill du bara inte veta att satir har blivit verklighet.
Läs fler artiklar av Bengt Ohlsson:
”En kram kommer att rädda det liberala partiet.”
”Varför tycker ni alla att det är fel att sätta barn i fängelse?”
”Sättet jag gick var ett tydligt tecken på dumhet.”
