USA ökar sin militära, tekniska och finansiella kontroll över världen. Kina gör samma sak genom sin industriella dominans, råvarukontroll och geopolitiska inflytande. Ryssland är alltid ett hot. Samtidigt har EU fastnat i handlingsbara processer, kompromisser och rapporter. Mario Draghis varning om Europas konkurrenskraft var tänkt som en väckarklocka. Ändå, enligt utvärderare, har bara cirka 10 procent av rekommendationerna omsatts till konkreta reformer eller åtgärder.
Det är inte bara frustrerande. Det är strategiskt riskabelt. Det har gjorts små framsteg när det gäller en gemensam kapitalmarknadsunion. Skillnader i pensionssystem, skatter, politisk känslighet och olika syn på tillsyn är några av orsakerna till detta.
Kanske är det därför det är dags att tänka annorlunda, mer globalt och brett. Inte i form av ännu en europeisk reformagenda, utan genom att bygga något nytt: en nordatlantisk ekonomisk stormakt.
Föreställ dig ett ännu djupare ekonomiskt block som omfattar de nordiska länderna, Storbritannien, Nederländerna, Schweiz, Polen, de baltiska staterna och Kanada. Tillsammans med denna yen är landets BNP cirka 1,2 biljoner dollar, vilket gör det till den tredje största ekonomin i världen efter USA och Kina.
”Den skandinaviska modellen rankas högt och våra gemensamma drag är slående.”
Det här är ingen fantasi. Regionen är redan en region med konsekventa värderingar, högt förtroende, tekniskt ledarskap, starka institutioner och avancerade kapitalmarknader. Vi pratar om världsledande styrkor inom AI, biovetenskap, energiomställning, försvarsteknik, finans, industriell automation och råvaror. London, Zürich, Stockholm, Amsterdam, Warszawa och Toronto är inte gränser utan redan existerande maktterräng.
Men vi agerar inte som en kollektiv makt. Du borde börja göra det.
Det nordatlantiska partnerskapet bör inledas informellt och praktiskt, med gemensamma kapitalmarknader, samordnade industrisubventioner, integrerade energisystem, snabbinnovation, försvarsinvesteringar och gemensam strategisk handelspolitik. Finlands president Stubb besökte nyligen Kanada och spelade ishockey med den frispråkige kanadensiske premiärministern Mark Carney. Den nordiska modellen rankas högt och våra gemensamma egenskaper sticker ut, men ännu mer i länder som ligger geografiskt nära oss. Det är inte bara ishockeyn som förenar oss.
”Vi kan inte anförtro vår framtid och säkerhet till ett land som vi inte kan lita på fullt ut.”
Istället för att fungera som ett alternativ till EU eller Nato, fungerar det som en katalysator om de gamla strukturerna rör sig för långsamt, men också som ett hållbart komplement. Historien visar att geopolitisk relevans sällan sträcker sig till de största organisationerna, utan bara till de bäst organiserade. Här tar vi lektioner ensamma. Skandinaver förstår detta intuitivt. Vi byggde vårt välstånd genom öppenhet, institutioner och samarbete långt innan begreppet strategisk autonomi blev ett modeord i Bryssel. Låt oss lyfta blicken och ge ett exempel.
Storbritannien söker en ny global roll efter Brexit. Polen håller på att växa fram som Europas centrum. Kanada delar både säkerhetsintressen och ekonomisk logik med denna krets. Schweiz och Nederländerna är redan centra för europeisk finansiell och kommersiell infrastruktur. Vi har mycket gemensamt och kompletterande komparativa fördelar.
Självklart kommer invändningarna direkt. Är det ett annat block? Mer fragmentering? tvärtom. Det som verkligen är fragmenterat är Europa idag, där 27 länder går samman för att formulera en industriell strategi. Stora val i många stora länder hotar att ytterligare äventyra nödvändiga europeiska reformer. Världen väntar inte på den europeiska processen.
Medan Amerika och Kina delar världen. Vi måste arbeta med dem, men vi kan inte anförtro vår framtid och säkerhet till ett land vi inte kan lita fullt ut på. Det gäller även ekonomi, energi och försvar. Vi är alltför beroende av dessa stormakter. Vi behöver en samlad insats.
”Frågan är inte om Nordatlanten är för radikal, det är en klar nödvändighet.”
BNP är inte den enda supermakten i Nordatlanten. Den har potential att bli världens starkaste demokratiska innovationszon. En finansiell pool som kan sätta standarder, attrahera kapital och kämpa för öppenhet. En gemensam styrka att möta stora saker.
Och kanske viktigast av allt, det skulle ge små och medelstora länder vad stormaktsvärlden saknar: skala. Det är precis den omfattning som Europa har tappat och fortsätter att förlora.
Vi har länge trott att integrationen alltid måste börja i Bryssel. Den europeiska historien visar dock motsatsen. Schengenavtalet började utanför EG. Euron drevs av kärnländerna. Mycket av det som senare blev Europa började som en koalition av villiga. Stockholm är en huvudstad med en aktiekultur som Europa bara kan drömma om. Vi ligger långt fram, men för små.
Genom att göra det kommer nästa steg att börja. Frågan är inte om Nordatlanten är för radikal, utan den uppenbara nödvändigheten. Att upprätthålla status quo är för farligt. Europa håller på att bli ett museum av irrelevans. När makt återigen blir geografi, teknik och kapital kan Europas mest konkurrenskraftiga ekonomi inte fortsätta att bete sig som en liten stat.
Vi måste kollektivt agera som det som redan finns: en supermakt.
Erik Winter
Jag skriver detta som privat medborgare.
I övrigt VD för BNP Paribas, Nordix
