Jag måste tacka min äldsta vän och konsertkompis Tim för att jag blev intresserad av den här låten. Ashnymph är ett Londonband som kombinerar postpunkmelodier med krautrockrytmer och industriellt smuts. Deras debut-EP, Childhood, svävar mellan drömsk sång begravd i lager av efterklang och dunkandet av ett dansgolv på fyra golv. Det här är en spännande öppningssalva från ett band som känns som att de är på gränsen till ett stort genombrott.
Childhood inleds med en ambient inspelning av någon (tror jag) som går ner i en hall, och den första låten, ”Island in the Sky”, börjar på ett passande sätt med en motorisk beat och bas dunk innan virvlande synthljud. Den tunna, digitalt bearbetade sången och robotgrooven präglas av explosiva ljud, men de stora ackorden i refrängen påminner om Black Rebel Motorcycle Clubs ”Whatever Happened to My Rock and Roll”.
Härnäst är bandets första singel, ”Salt Spreader”. Låten inleds med en djup metallisk grind stänkt med slamrande slagverk och trumslag, innan ett mjukt syntharpeggio för melodin till festen. Den andra halvan innehåller djupt korad sång, drivande gitarrer och disco-stampar som ger ifrån sig en 80-talsgothvibe. Trots den långsamma produktionen är det tydligt varför bandet valde denna som sin första singel. Mörkt, dansigt och en absolut öronmask.
”After Glow” lutar sig ännu mer mot 80-talsfetischism, påminner om Depeche Mode och tidiga Ministry innan Al Jorgensen upptäckte gitarren. ”47” kombinerar ett industriellt beat med jordekorresång och okonventionella gitarrer i svanarnas no wave-vena. Men att byta till en halvtids-groove i sista minuten tar bort de mer skakande lagren, vilket låter skönheten i gitarrmelodin skina igenom och den eteriska sången att höja sig över.
Det sista spåret, ”Mr. Invisible”, är kanske det mest experimentella av gänget. Den är avgjort mer elektronisk än de andra låtarna, förlitar sig på kraftigt bearbetade samplingar, otydlig sång och den obevekliga basbulten från den första biten. Så småningom spelas en tydligare sångmelodi och cirkulär gitarrlinje från polyrytmiska syntar. Det hela är desorienterande, svindlande och upphetsande. Det slutar något abrupt med en sned gitarrgroove och ekoig sång, vilket gör att du vill ha mer. Det är inte allt.
