Världen står inför det största hotet mot global energi någonsin. Effekterna av krisen i Persiska viken kan bli ännu allvarligare än under oljekrisen på 1970-talet.
Detta dramatiska budskap tillkännagavs av Internationella energiorganet IEA i mitten av mars. Av förklarliga skäl skapade denna varning rubriker runt om i världen och fick beslutsfattare att lägga om till en högre växel när det gäller både energibesparande åtgärder och planering för det värsta.
Här i Sverige kände sig till och med Vattenfalls Anna Borg tvungen att säga ifrån. I en intervju med Di nämnde vd:n för den statligt drivna eljätten hur kriget blottade Europas svagheter till följd av beroendet av fossil energi, och talade om behovet av att stärka konkurrenskraften för el relaterad till fossila bränslen.
Hon föreslår bland annat en sänkning av elskatterna i Sverige, en översyn av mervärdesskatten på elskatter och efterlyser förbättrade förutsättningar för investeringar i ny elproduktion.
Anna Borg har helt rätt. Det är skrämmande hur beroende Europa fortsätter att vara av länderna i Persiska viken i allmänhet och av import av fossila bränslen i synnerhet. Sverige är dock bättre rustat än andra länder tack vare sitt nästan fossilbränslefria elsystem, konkurrenskraftiga elpriser och relativt utbredda elektrifiering.
Men samtidigt betalar svenska elkunder de högsta elskatterna och mervärdesskatterna på el i Europa och de i särklass högsta flaskhalsavgifterna i något EU-land. Enligt Di:s färska undersökningar har staten totalt tagit emot närmare 500 miljarder kronor i el från svenska kunder och företag de senaste fem åren. Det är en provocerande hög siffra.
Det är skrämmande hur beroende Europa fortsätter att vara av länderna i Persiska viken i allmänhet och av import av fossila bränslen i synnerhet.
Och det är här som besväret börjar med Vattenfalls vd:s intervju. Hennes argument är att för att behålla ett långsiktigt stöd för elektrifiering måste hushåll och företag ha råd med sina elräkningar.
Ja, det är centrum. Men Anna Borg verkar inte överväga sin organisations roll i denna ekvation. Hon nämner inte att Vattenfall under lång tid har höjt nätpriserna för sina fasta monopolkunder långt över inflationen. Vid årsskiftet 2025/26 höjdes den officiellt med chockerande 14 % för att finansiera stora investeringar i elnätet.
Faktum är att denna avgiftshöjning bidrog till en betydande vinstökning i Vattenfalls rapport för första kvartalet i år.
Men kvartalsrapporten har inte väckt mycket uppståndelse, vilket kan tyckas konstigt mot bakgrund av retoriken från den politiska vänstern om skyhöga el- och bränslepriser och hushållens bräcklighet. Men i verkligheten är vinster med miljarder dollar normen när man pratar om Vattenfall. Enligt Di:s undersökningar uppgick bolagets totala nettovinst de senaste fem åren till 105 miljarder kronor, varav 46 miljarder kronor delades ut till svenska staten.
Det är svårt att inte tänka på allt detta när Vattenfall samtidigt begär bidrag från svenska staten för att slutföra ett avstannat havsvindprojekt.
Därför kan vi konstatera att Vattenfall inte har några problem med lönsamheten. Affärerna har gått så bra att kraftjätten 2025 tror sig ha råd att betala ut nästan 1 miljard kronor i bonus till sina anställda.
Vd Anna Borg får ingen bonus, men hon får 1,6 miljoner svenska kronor i månaden, långt mer än chefer på många stora företag.
Förra året drev Vattenfall även en påkostad reklamkampanj med Hollywood-skådespelaren Samuel L. Jackson för att marknadsföra sina tångsnacks, som symboliserar företagets miljöarbete.
Det är svårt att inte tänka på allt detta i en tid då Vattenfall samtidigt begär subventioner från svenska staten för att slutföra sina avbrutna vindkraftsprojekt till havs för att uppnå ”tillräckligt hög lönsamhet”. Frågan är vem som ska betala för att ansluta havsbaserade vindkraftsparker till stamnätet. Elproducenter, eller Svenska Kraftnate, hela gruppen svenska elkunder.
Så i Vattenfalls fall är frågan om det statliga bolaget ska plocka upp notan eller om den ska redovisas på annat håll i statens ekonomi.
Det framgår dock att det är just det senare som Anna Borg efterlyser i sin intervju för ”förbättrade förutsättningar för investeringar i ny elproduktion.” Regeringen står dock fast vid att det förra gäller.
Borde inte statliga företag ha ett bredare uppdrag? Är det inte därför det finns statliga företag i den här branschen?
Det är förståeligt att privata kraftproducenter drar sig för att betala för linjeanslutningar. Det här är en relativt stor investering, och att döma av både de röda och gröna partiernas vindvänliga retorik och deras dominans i opinionsmätningarna inför höstens val, kan det förändras under nästa mandatperiod. Men borde inte statliga företag ha ett bredare uppdrag? Är det inte därför vi har statliga företag i den här branschen?
Man kan föreställa sig att istället för att Vattenfall fortsatte att tjata på subventioner samtidigt som de gjorde övervinster och betalade ut generösa bonusar och utdelningar till staten, användes dessa miljarder dollar för att slutföra byggandet av påbörjade projekt.
Men nu är vi i ett slags standby-läge, på randen av vad som kan bli den värsta energikrisen någonsin. Men ingen av Vattenfalls vilande vindkraftsparker (Kriegers Flak i utkanten av Trelleborg och Kattegatt Sid i utkanten av Falkenberg) kommer sannolikt inte att bidra till energitryggheten i denna kris även om bygget startade imorgon.
Detta är olyckligt, särskilt när framgångsreceptet innehåller mer fossilbränslefri energi för att minska effekterna av denna typ av kriser.
Vi skattebetalare är inte bara kunder till företag, utan även indirekt ägare till företag.
Dessutom finns det en känsla av att saker och ting kunde ha sett annorlunda ut, med tanke på att båda parkerna har fått de nödvändiga tillstånden för att börja bygga, vilket vanligtvis är ett hektiskt område.
Projektet Kriegers luftvärnsvapen har för övrigt pågått sedan 2002 och bara ett år (2021-2022) välsignades med ett politiskt beslut om subventioner för nätanslutning.
Som ett statligt bolag har Vattenfall ett särskilt intresse av att behålla sin legitimitet och offentliga stöd. Vi skattebetalare är inte bara kunder till företag, utan även indirekt ägare till företag. Naturligtvis är detta inte lätt. Särskilt i tider av energikris och instabila elpriser. Men Vattenfall borde veta bättre.
