Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
SVT-sportprofilen Pere Nyström gick bort förra helgen. Han blev 73 år gammal.
Han har blivit något av en närvaro, och säkerligen en anakronism, i dagens medievärld, särskilt inom sportjournalistiken.
När man ser tillbaka på reportage och utdrag från hans 30+-åriga karriär med SVT Sport i Göteborg, hette det ’Pelles Pärlor’ (alliterativa programtitlar blev populära på SVT på 70-talet och anses fortfarande vara en stor innovation).
Det är nog säkert att säga att människor som Pere Nyström inte längre skapas. Och vågar jag påstå, på 2000-talet har han blivit unik och speciell, särskilt inom sportjournalistiken. Sättet han skapade tv-reportage och inslag på var överjordiskt.
Det sägs verkligen att tiden sprang ifrån honom, men frågan är vem som sprang ifrån vem, från vad och varför.
det är bra. Det är perfekt. Det här är Pere Nyström.
Den sortens minireportage som han var bra på syns inte längre.
Han var en gammaldags kille som aldrig blev en mycket populär kommentator och inte var en storkäftig tänkare, men han var den typiska Sports Pegel-anställd som hans kollegor alltid kunde lita på.
Jag har följt honom under hela hans karriär, och jag vågar med tillförsikt säga att han aldrig var en av de främsta – han var en god vän genom åren, med slitna sportklichéer, korta sammanfattningar om helgens handboll och Göteborgsfotboll i synnerhet, och spårpapper dem emellan – Men han hade alltid rätt, saklig, tempo och gjorde allt under det klassiska mottot ”var, hur och hur.” Slutresultat på detta. Tack så mycket för idag. Det var allt för idag.
Bland ”Pelles pärlor” (suck) hittar vi korta inslag om den typiska sporten Pegel i stil med Nyström, där han framför klassisk ”crack” (gammal journalistik) från ungdomsfotbollen i diktatoriska Albanien (80-talet), ligafotboll i skuggan av kriget i Libanon (90-talet), röker vattenpipa i Turkiet (behöver snacka om i världen) ätstörningar. Igelström – och så vidare. det är bra. Det är perfekt. Det här är Pere Nyström.
Allt färre sportjournalister vill avancera sina karriärer genom att bevaka sportlivet i en liten värld.
Det finns till exempel många sportklichéer som han gärna använder, som ”Här är fotboll en religion.” Nu kanske vissa tycker att det har en viss dragningskraft, men när slutade det? bra.
Naturligtvis är det värt att titta på ändå, och det väcker också en del frågor om läget i dag, när den här typen av sportjournalistik är helt förlegad, med nästan 90 procent av sportjournalisterna som skriver kolumner, driver poddar och gör professionellt TV-arbete, och en mycket liten andel av sport- och sportnyhetsjournalistik och reportage.
Det är en sorglig utveckling, men inte helt skrämmande. Allt färre sportjournalister tar karriären framåt i att bevaka idrottslivet i en liten värld, klubblivet i Sverige, idrottslivet i Sveriges (viktiga) idrottsnav.
Naturligtvis måste du också rapportera om verkligheten i det dagliga livet och sporten. Vem ansvarar för det idag? Vem ska ta hand om det?
Produceras inte längre sorten Pere Nyström?
Må hans minne vila i frid.
Vid förra helgens London Marathon sprang två löpare, Sabastian Sawe från Kenya och Yomif Kejelcha från Etiopien, under drömgränsen (2 timmar). Savets nya världsrekord är 1.59.30.
På gränsen till ofattbart.
Svenska medias bevakning av detta magiska rekord var nästan noll, vilket var lite konstigt.
Speciellt när man betänker att de två historiska löparna båda använde den nya supersko som släpptes av Tysklands kända ledande skomärke.
Dagen efter slog samma skomärke till på Frankfurtbörsen. Vilket sammanhang ska sportjournalister undersöka?
Läs fler texter av Johann Kronemann
