Uttrycket ”Slussengerilla” användes redan på 1960-talet för att beskriva finländska alkoholister och kriminella som strömmade till Slussen. Jocke, som studerade utomlands i Stockholm på 1980-talet, tillhörde inte den så kallade gerillan, men han såg ett enkelt sätt att tjäna pengar på sin verksamhet.
– Om en flaska kostade 100 i affären såldes den här för 200. Och långhelger kanske man vill ta mer, säger Jocke (inte hans riktiga namn).
Frilansare mitt i karteller
Han sålde flaskor på helger och på kvällar när Systembolaget var stängt.
– Jag var själv helt ödmjuk och gjorde det aldrig till en stor affär. Jag sålde ungefär sex flaskor åt gången för att smörja mitt bröd medan jag studerade.
Däremot drevs ”big business” av finska organiserade brottslingar. Under dem arbetade unga pojkar som fick betalt för att dricka alkohol. En del kände sig sedan skyldiga till sina kriminella ledare.
– Jag jobbade som frilansare. När jag sålde där var jag inte rädd för polisen, utan andra finländare. De bedrev kartellverksamhet där.
”Jag trodde att det var en välgörenhetshandling.”
Har du någonsin tänkt på att begränsa alkoholförsäljningen för att minska hälsorisker?
– Jag minns personligen från min ungdom att det ibland inte var alkohol på fester på lördagar. Det fanns en säljare i närheten och jag köpte den därifrån. Jag såg det inte som ett brott, utan snarare som en välgörenhetshandling. För unga människor var det en lättnad.
– Det finns trots allt inte längre ett fenomen med längtan efter alkohol. Idag syns den överallt. Men efter det visste jag inte.
