Det är dags att sluta göra narr av vänsterpartiers krav på ministerposter, skriver Arbetets politiska redaktör.
Därför höll vänsterpartiet partikonvent och antog en valplattform med enhälligt samtycke om att partiet inte skulle stödja eller tillåta en regering utan en vänstermedlem i regeringen.
I två veckor har ledande socialdemokratiska partimedlemmar, med Aftonbladet i spetsen, prövat en mängd olika argument för att övertala partiet att inte ta ett sådant beslut.
Här är ungefär vad de olika S-rösterna ville förmå V att införa:
De slutgiltiga kraven på minister V delas mellan rött och grönt (eftersom C absolut inte är villig att arbeta med V på något sätt). Detta krav kan också skrämma moderata väljare (kommunistiska spöken!). Och dess roll som stödparti kan faktiskt ha politiska fördelar också (tittar på dig, Jimmy Åkeson!).
väljarna vill ha information
Naturligtvis är allt detta sant.
Ur min synvinkel hade det varit mer rationellt att V-partiet hade kommit fram till att Centerpartiet aldrig skulle stödja eller släppa en regering med ministerposter.
Och om han skulle ställa de yttersta kraven på Mr. S, hade det varit bättre att fortsätta mumla om det under hela kampanjen och bara ta upp atombomben när talen började. Däremot vill väljarna ha tydlig information om regeringsfrågor inför valet.
För det tredje skulle det vara fantastiskt att ge V-medlemmar en verklig röst månader före valet. Det borde nog särskilt tilltala socialdemokrater, som traditionellt är ivriga anhängare av fungerande federerad demokrati och välargumenterad och etablerad politik.
Så här är jag nu.
Jag vill minska S:s handlingsutrymme.
Vänsterpartiets ledning vill utöva verklig makt och har spenderat avsevärt politiskt kapital på att rensa sina led från idioter, extremister och vidskepliga individualister för att få sin trovärdighet i detta avseende.
Men ändå fick de förtroende. Tänk dig att med sådan eftertryck efterlysa ministerposter och samtidigt utgå från att en tydlig grupp personer med partianknytning ska få bli ministrar utan krångel.
Och varför skulle inte detta parti, som är lite mer disciplinerat och organiserat, vara nöjda med sin roll som stödparti?
Hör hur det låter i predikstolen i helgen. V vill påverka varje del av den politik som Magdalena Anderssons regering kan tänkas föra.
Analysen var att detta var det enda sättet att stoppa tillströmningen av nya löntagare och fientliga uppgörelser med rättigheter som arbetsrätt och hyressättningsrätt. Det finns också analys om att detta är det enda sättet att på allvar hindra Land S från att fortsätta skärpa sin invandrings- och brottspolitik tillsammans med moderaterna och Sverigedemokraterna.
misskött förhållande
Och kanske är stor misstro den verkliga historien om vänsterns krav på ministerposter. Detta handlar i grunden om misskötseln av relationerna med de politiska partierna som S kallt förlitar sig på som underlag för sin regering. MP har samma krav på S som V, men vi hör inte så mycket om detta.
Så om man vill förstå varför Dadgosters parti tog den form det gjorde kan man till exempel inte bortse från att det i januariöverenskommelsen fanns en paragraf som sa att vänsterpartier inte fick ha något inflytande över den socialdemokratiskt ledda regeringen.
Är du kortsynt? Ja, kanske det. Det var länge sedan, och partisekreterare Tobias Bordon sa att det var dumt och fel av S att gå med på det.
flirta med rättigheter
Samtidigt vet alla att Magdalena Andersson är öppen för att samarbeta med Eva Bush. Och arbetsmarknadspolitisk talesperson Ardalan Shekarabi vill regera med moderater. Det kommer nog inte direkt att pressa V:s politiker att söka ett öppet förhållande.
Så naturligtvis kan Nousi Dadgostars krav skada den kollektiva oppositionen. Men kravet är inte oförklarligt. Det är de politiska konsekvenserna av en relation som S inte kunnat upprätthålla.
Vänsterpartiets nya politik angående ministerposter har helt enkelt utarbetats av det socialdemokratiska partiet.
