Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Det är svårt att föreställa sig Sir Antony Beaver dansa till Boney M. Exklusivt tog examen från den privata Winchester-skolan. Tysk pansarofficer under det kalla kriget. En söt gentlemans accent, som den tidiga sprängningen av en syrenknopp.
Ändå skrev denna framstående historiker en bok om hjälten i den tyska gruppens discohit från 1978 – ”Rysslands största kärleksmaskin, La La Rasputin.” Simon Sebag Montefiore kallade sången ”en unik introduktion till det ryska hovlivet i början av 1900-talet”.
Det här är Grigory Rasputin. En av de mest ökända personerna i världshistorien. Son till en religiös bonde, han är beroende av sex och älskar att dricka. Tsar Nikolaus II och hans hustru Alexandra, som kom till hovet i S:t Petersburg som vandrande gudomliga varelser från västra Sibirien, kommer för alltid att etsas in i historien som bilder av mer eller mindre demoniska gestalter som charmade med sitt hemodlade religiösa fikonspråk, förbryllade de mäktiga, drog i trådarna och viskade i de mäktigas öron.
Nej, Rasputin hade inga erotiska eskapader med Tsaritsa. Nej, han svängde inte runt sin berömda enorma penis på en nattklubb
I sin bok tillbakavisar Antony Beaver blankt många av myterna om den ”galna munken”. Nej, Rasputin hade inga erotiska eskapader med Tsaritsa. Nej, han svängde inte runt sin berömda enorma penis på nattklubbar eller började ha affärer med kejsarens döttrar.
Å andra sidan påverkade han genom dessa och andra ogynnsamma rykten indirekt Rysslands våldsamma politiska utveckling. Skvaller och propaganda undergrävde respekten för kejsarens ställning och ledde till hans undergång. Därför utspelar sig berättelsen om Rasputin i samma ingenmansland mellan sanning och myt, fakta och fantasi som vi känner till idag. Poeten Fjodor Tyutchevs ord om att Ryssland inte enbart kan förstås av hjärtat gäller idag inte bara Ryssland utan hela världen.
Det är precis därför det är så fascinerande att se skuggan av Rasputin smyga sig även in på den moderna politiska scenen. Den brittiske rådgivaren Peter Mandelson, som ska ha lagt gift i öronen på många Labourpartiledare, har äntligen friats i skandalen kring Jeffrey Epstein. Donald Trumps demiurger, Stephen Bannon och Stephen Miller, riskerar att omedelbart avlägsnas, men genomför istället sin manipulativa taktik medan de fortfarande har härskarens öra.
Det som ändå är mest påfallande idag är den religiösa dimension som Rasputin förde in i maktens korridorer. Antony Beavers berättelse om Rasputin läses med fördel vid sidan av teologen Joel Halldorfs nya bok, Power and Sanctity. Den här boken belyser hur fanatisk och förvrängd tro på Gud har blivit en allt viktigare faktor i modern politik.
Det är tydligt att religiösa fanatiker i allt större utsträckning ockuperar tolkningsutrymmen, särskilt i USA. När ”krigssekreteraren” Pete Hegseth – en man som likt Rasputin är produktiv när det gäller namn och alkoholmissbruk – talar om den amerikanska krigsinsatsen i Iran, gör han det med sådant våld att det verkar som att Teherans muslimer är moderata humanitärer. Hegseth rådde nyligen militären att använda ”överväldigande våld mot dem som inte förtjänar nåd” i Jesu namn. Den här veckan följde han upp med ännu en svavelhaltig förbön, som visade sig vara hämtad inte från Bibeln utan från actionfilmen Pulp Fiction. Parentetiskt har Hegseths nära allierade Rick Brier – en karismatisk helikopterpilot som dyker upp i en flygjacka – fått smeknamnet ”Rasputin Ricky” i den amerikanska skvallerpressen, inte minst på grund av det förtroende han sägs ha från Hegseths fru Jennifer.
Hans andliga rådgivare, framgångsrika teologen Paula White, som för närvarande fungerar som Vita husets chef för trosfrågor, tror att presidenten är en smord frälsare.
Som vi alla vet har Trump själv hållit en bibel upp och ner, argumenterat med påven och lagt upp bisarra AI-bilder av sig själv som Jesus. Men detta hindrar honom inte från att djupt förstå propagandavikten av religiös fanatism. Hans andliga rådgivare, framgångsteologen Paula White, som för närvarande fungerar som Vita husets chef för trosfrågor, tror att presidenten är en smord frälsare som kommer att triumfera i Guds namn.
Också i Ryssland föreställer sig landets härskare, liksom tsar Nicholas på den tiden, att de genom att närma sig det religiösa riket kan ha en andlig och mystisk förbindelse med sitt folks själar. Joel Halldorf skriver att president Vladimir Putins nära relation till patriark Kirill bland annat innebär att ledaren för den ryska ortodoxa kyrkan välsignar ryska trupper och ger teologiskt stöd till kriget i Ukraina, samtidigt som presidenten kysser ikoner i tacksamhet, tänder ljus och utbyter broderliga kramar med patriarken.
President Putins förhållande till ideologen Alexander Dugin verkar vara mer äkta, och inte bara för att han till utseendet liknar Rasputin som en gammaldags ortodox präst. Det var med hjälp av Dugins entusiasm för rysk nationalism, nazistisk ockultism och mystik som Vladislav Surkov, en okänd kontorist som nu fungerar som förebild för den sofistikerade dockspelaren i filmen The Kreml Wizard, förvandlade Putin från en smidig byråkrat till en stor rysk imperialist. Surkovs teori om makt baserades på idén om en mäktig tsar, en mytisk ledare som kunde skydda Ryssland från katastrof.
Förtvivlan är inte det enda vi möter i framtiden.
Den gudomlige Rasputin, liksom många charlataner, fick ett tragiskt slut när han mördades av en grupp ädla aristokrater. Hans död föregick inte bara tsarrikets fall, utan inledde också den ryska revolutionen, varken Rasputin eller Lenin. Kriget mot Japan 1905 och de förödande förlusterna under första världskriget var början och slutet. Förtroendet har tagit slut.
Antony Beaver betonar särskilt vikten av det senare. När en regim inte bara förlorar allmänhetens förtroende utan också sitt eget är dess kollaps nästan oundviklig. I ett samhälle som styrs av lyx, vidskepelse och religiös fanatism kommer de styrande förr eller senare att förlora förmågan att förstå vanliga människors verklighet. Det katastrofala nederlaget för Ungerns Viktor Orbán, en annan representant för den kristna nationalismen, visar att historien fortfarande lär liknande lärdomar.
”Det finns inget behov av ren förtvivlan i framtiden”, sa Antony Bieber under ett besök i Sverige i veckan. Syrenknopparna fylldes med ytterligare en grön.
Förtvivlan är inte det enda vi möter i framtiden.
Människors ilska mot dem som lurat dem tar aldrig slut.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på Wiman & Beckmans nyhetsbrev. Varje måndag väljer han och Osa Beckman ut sina favoritartiklar och ger kulturtips.
