Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Lågpriskedjan Normals butiker är pråliga labyrinter där besökarna glatt vandrar mellan hyllor fyllda med billigt smink, färgglad hårvård och prasslande godis. Det är en lång kö utanför. Ibland hundratals meter bort väntar de på smaksatta tandpetare och andra värdesaker.
De är dånande konsumtionsparadis, med andra ord rent dystopier. Främst för att det fungerar så bra.
Som Andreas Cervenka skriver i Aftonbladet är Normals meritlista av framgång en anomali i en detaljhandelsbransch i kris. De har lyckats hålla priserna extremt låga utan att tappa prestige hos konsumenterna.
Jag tappar inte direkt när jag hör att kedjans mycket unga arbetskraft är resultatet av ekonomiska överväganden snarare än en brinnande önskan att omfamna ungdomlig entusiasm, som en recension i samma tidning antyder.
Övrig information från anställda är ännu allvarligare. Praktikanter och underbetalda ungdomar håller fartyget igång, under press och skäller ut chefer som övervakar dem genom butikskameror.
Det övergripande mönstret är inte nytt. Liknande historier om dåliga anställningsvillkor har dykt upp för flera andra framgångsrika kedjor. Bland annat Bröd och Salt, Espresso House och Max och Leo’s Lekland har blivit utsatta för olika grad av bedrägeri och snusk.
Det är inte en bugg, det är en funktion. Problemet är inte så mycket en olycka på jobbet, utan snarare själva arbetet.
När jag köper produkter tillverkade i Bangladesh undrar jag varför de är så billiga. Fullt pris anges inte i noten. Självklart gäller samma principer även inom Sverige.
Rubriker om servicejobb med låg status handlar ofta om obehagliga saker. det är en stark och primär känsla
Det finns helt klart många företag här som sparar sina anställda varje bit av den börda de kan. Och det finns många anställda som är utmattade dag ut och dag in under helvetes stress och långa arbetstider som varar för evigt.
Vår reaktion på detta avslöjande från kapitalistklassen är intressant. Rubriker om servicejobb med låg status handlar ofta om obehagliga saker. Det är en stark och primär känsla. Och framför allt händer det när vi, konsumenter, drabbas.
Hos Max sprang toalettringen i diskmaskinen och på Leo’s Recland kröp det skalbaggar. Och den största nyheten om Normal var att de sålde begagnade kosmetika.
Heck, jag har förmodligen köpt kosmetika på Normal, skaffat hamburgare på Maxx och tagit mina barn till Leo’s Recland.
För det som framför allt förenar hela den svenska befolkningen är att vi alla är konsumenter. Det är ett av få band som inte är slitna, utan tvärtom har vuxit sig starkare och starkare under de senaste decennierna. Och tänk på vad dessa hemska företag har utsatt oss för.
Men låt oss vara ärliga: vem bryr sig om smink används? Små ogillar går snabbt över.
Arbetsförhållandena är olika. Det jag verkligen inte gillar är den dagliga rutinen som anställda tvingas följa. Stress som tär på dig inifrån.
Läs mer: Erika Lagerlöf: Jag kommer aldrig att glömma den där vidriga hushållstjänsten.
Läs fler texter av Samuel Levander.
