”Brandenburg Thor, Brecht, Berghain”

För cirka 10 år sedan visades musikdokumentären B-movie: Lust & sound in West-Berlin 1979–1989 på Arthouse Cinema i Malmö. För några år sedan, i början av 2010-talet, började jag regelbundet åka till Berlin och jag minns att jag såg den här filmen med avundsjuka.

Denna dokumentär skildrar en helt unik tid i Västberlin under det senaste decenniet före murens fall. Det stora och vackra hyreshuset stod tomt och på gränsen till att tas över av fattiga konstnärer. Musiker som Nick Cave, Einstulzende Neubautens Blixa Bargeld och David Bowie vandrade på gatorna som alla andra. Det verkade förvisso som en kaotisk och smutsig tid, men det var också en fri och revolutionerande tid.

Kulturjournalisten Mats Almegard började frekventera Berlin redan i början av 1990-talet. Landets flyktiga politiska klimat, i kombination med dessa tre artister, gjorde honom lite besatt av staden. Och även om han inte kunde gå på konserten i Västberlin, så var han en del av den förändringens era, och jag kunde bara uppleva dess konsekvenser.

När jag läser den nya boken ”Brandenburger Toll, Brecht, Berghain” känner jag en förnyad längtan efter Berlin. Boken är en blandning av guidebok, reseskildring, fackbok och till viss del en roman, där Almegard skriver personligt och passionerat om allt han älskar med denna stad.

Många av dessa är saker jag personligen älskar. Den omfattar technoscenen, arkitekturen, pubarna, kaffebarerna, naturvinerna, litteraturen, konsten, bion och det udda kvarteret Kreuzkolln, vid korsningen mellan Kreuzberg och Neukölln distrikten.

Det finns en känsla av tolerans och generositet som etablerades redan på 1600-talet, när staden välkomnade franska hugenotter och österrikiska judar som hade flytt från sina hemländer.

För dem som föredrar att åka till klassiskt vackra städer som Rom eller Paris kan Berlin tyckas vara en ogästvänlig, ful plats. Det är också sant. Eller, som Almegard skriver, ”Staden är fattig, sexig och ful, men också oändligt vacker, lantlig och levande urban.”

Det är en plats för tolerans och generositet som grundades på 1600-talet, när staden välkomnade franska hugenotter och österrikiska judar som flydde från sina hemländer. Jag läste om det i ett intressant avsnitt om Berlins historia. Tyngdpunkten där ligger på 1900-talet av förklarliga skäl.

Idag finns det fortfarande många påminnelser om detta våldsamma århundrade som är värda att besöka. Olympiastadion byggd av nazisterna i nationalsocialistisk stil, den numera stängda Tempelhof-flygplatsen, Teufelsbergs radaranläggning och Terrorns topografi där du kan se dokument om nazismens ondska.

Det finns också Stasi-museet och Gedenkstätte, koncentrationslägret Berlin-Hohenschönhausen där Stasi höll krigsfångar. Jag åkte dit för några år sedan och hade en engelsk guide, men pratar man tyska kan man guidas runt av folk som själva sitter i förvar, men det var nästan orealistiskt att kunna delta i alla grymheter som pågick inne i byggnaden.

Nej, Berlin är mer än bara roligt. Det är en av anledningarna till att denna stad är så charmig, levande och inbjudande. Och Almegaard gör ingen hemlighet av att det också finns en mindre smickrande sida av detta. En del av gentrifieringen är vinterns iskalla, eller Berliner Schnause, det arroganta och oförskämda bemötandet man ibland får av berlinare (även om jag aldrig har upplevt det själv).

Ändå kan du känna författarens smittande entusiasm för en stad där du aldrig är för gammal för att gå på klubb. Som många andra drogs jag till en början till Berlin av allvaret kring techno och danskultur. Många sidor i denna bok ägnas åt just detta. Hur man tar sig förbi Berghains stränga dörrvakt och hur man beter sig när man väl är inne på klubben.

Sanningen är att ingen riktigt förstår dörrpolitik. Jag har aldrig blivit nekad inträde på Almegård, men av egen erfarenhet kan jag råda dig att inte skratta i kön.

Berlins technoscen kan verka väldigt elitistisk och pretentiös, men skildringen här är mer nördig och nyfiken. Men ibland tar den här personliga tonen över och blir lynnig och intern, som när Almegard återskapar ett samtal med sin dotter. Grammatiska misstag irriterar mig också. Och om du är som jag, och Almegards preteen-dotter, inte är så intresserad av hela turnerandet med Bowies inspelningssessioner, hoppa över dessa avsnitt.

Det finns mycket mer att bli upphetsad över i den här boken. Listan över saker att göra under din nästa resa till Berlin är redan lång.

Läs mer DN bokrecensioner

Mats Almegård jobbar på DN Kultur. Hans bok recenseras därför av den Sidvenska kritikern Sarah Berg.