Recension av ”Irison av Erdoğan”

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

De senaste åren har det pratats om ”ingen handling, bara atmosfär”. Klassiker som Francoise Sagans ”Bonjour tristesse” och Sylvia Plaths ”The Glass Cup” brukar lyftas fram som förebilder. Det handlar mer eller mindre om en roman utan handling. Snarare ligger dess styrka i dess inbjudande atmosfär. Samtida författare som ofta nämns i fiktionstrender inkluderar Rachel Cusk och Sally Rooney.

Svensk facklitteratur befinner sig alltmer i andra änden av detta spektrum. Atmosfär är sällan högt upp på en författares prioriteringslista, särskilt när en journalist ska skriva en bok. Kanske kan denna brist på subtilitet i stil och dramaturgi tillskrivas hur mediemiljön har förändrats.

Få journalister har idag jobb som ger långvarig berättarutbildning. Istället övar dagens bästa reportrar på att skriva snabbt och sätta ihop sig med nästan laglig noggrannhet i detaljer.

Det var helt naturligt att Joachim Medin, en utländsk journalist, skulle skriva en bok om sina två månader långa erfarenheter i ett turkiskt fängelse förra året. Redan innan han fängslades i mars 2025, anklagad för terrorismbrott och förolämpning av Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, hade han publicerat sex böcker.

”Fängelse av Erdoğan” är det första verk han skrev tillsammans med sin fru och kollega på Dagens ETC, Sophie Axelsson Medin. Tanken är bra. Som författaren påpekar i bokens förord ​​fokuserar skildringar av inuti fängelseceller vanligtvis fångar. Det finns uppenbara anledningar till det, men naturligtvis pågår dramatiken också utanför. För medinerna lades en extra börda på dem eftersom mannen greps i Turkiet medan hustrun var gravid med deras första barn.

Varken fängelsekapitlen eller kapitlen om hustruns dagliga liv i Stockholm lyckas skildra de känslor som författaren hävdar.

Den här boken varvar hans och hennes berättelser. Den är främst baserad på anteckningar var och en av dem gjorde under sin vistelse i fängelset, särskilt en han skrev på en bit toalettpapper. Den innehåller också brev som de så småningom kunde börja skicka till varandra via sina turkiska advokater.

Detta är ett unikt material med högt arkivvärde. Många forskare kommer senare att tacka paret för att de så noggrant dokumenterade händelseutvecklingen som så väl illustrerar 2020-talets dragkamp mellan liberala demokratier och mäktiga auktoritära strömningar. Deras kritik av hur den svenska regeringen hanterade situationen bör också bevaras för framtida analys.

Medinerna berättade i en intervju med DN (2/5) att de inte ens ett år efter frigivningen har hört från de ansvariga ministrarna. Det hade varit naturligt för regeringen att markera svenska journalister med frihet och yttrandefrihet, även om de rapporterade från ett auktoritärt land. ”Journalism är inte ett brott i något land,” skrev Medin själv berömt i ett fängelsememo.

Tyvärr, som en bok, är Prisoned by Erdoğan inte så kraftfull. Varken kapitlen om fängelset eller kapitlen om hustruns dagliga liv i Stockholm förmår skildra de känslor som författaren säger sig ha. Istället listar texten klichéer. ”Jag hade fjärilar i magen hela morgonen”, sa Joakim i vårt första telefonsamtal. ”Jag känner mig stark som en lejoninna som skyddar sin familj”, skrev Sophie i ett av sina brev.

Inte ens när paret möter omvärlden lyckas de inte lyfta sin skrivstil till högre höjder. När Sophie träffade sin brorson första gången beskrev hon barnet som ett ”blankt blad”. Joachim, som sitter i fängelse, tittar på den fängslade oppositionspolitikern och Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och det bästa han kan tänka är ”Herregud.”

Sådana vardagliga överväganden går tillsammans med en mängd entusiastiska detaljer om rapportens karaktär. Intrycket är att allt som hänt är skrivet i en bok. Den förmedlar allt från uttalanden från UD:s tjänstemän, politiker och fängelsetjänstemän till de drömmar som författarna hade på natten. En kollegas artikel från pressen om denna incident citeras också alltför långt.

Joachim Medin och Sophie Axelsson Medin har utan tvekan gjort en viktig insats i svensk journalistisk historia. Men som prosa räcker det inte med mer än 400 sidor text utan känslomässig tyngd eller dramaturgi. Trots en potentiellt nervkittlande intrig har ”Fängslad av Erdoğan” ingen atmosfär alls. Det är ”Alla tomter, inga vibbar”.

Läs mer skriven av Sarah Martinson och andra från DN Bokrecensioner