Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
Förra veckan hade jag kräfta. Blåsorna är helt ofarliga och smittar inte ens, men de kan vara väldigt smärtsamma och göra det svårt att äta och prata.
Det började långsamt i måndags och jag hittade äntligen tid att träffa min kärlläkare. Tyvärr är jag benägen att få åderbråck, och mina ben känns pulserande och tunga, som cement. Jag hade sett fram emot den här perioden i många år och personalen på vårdcentralen tog detta på allvar.
När jag kom dit blev jag snabbt ett flock och läkaren sa bara: ”Ta av dig byxorna.”
Jag har aldrig känt mig så glad över att ta av mig byxorna inför en främling. När han sa: ”Tja, ventilerna i venerna är paj”, kände jag mig som en bil som skulle servas.
Ack, definitionen av flyt i vården prövas och alternativet anses vara hypokonder, men jag lovar att jag inte är det.
”Det låg i pärmen”, sa sköterskan och kämpade för att hålla tillbaka sitt skratt.
Dessutom visade det sig att det redan på onsdagen fanns ledig tid för att lösa detta problem. Det är en dubbel flöte.
– Kusin, kusin Kaku, sa jag och kom tillbaka två dagar senare.
Efteråt gjorde min mun ännu mer ont, men jag insisterade på att ligga där och berätta allt om mitt liv, och försökte inte tänka på nålarna, blodet och de dinglande åderbråck. De drog ut de brutna ådrorna från mitt ben en efter en, bandagede sedan såret och lindade båda benen.
Jag kunde inte bära jeansen jag fick där. Jag glömde att jag skulle ha med mig träningsbyxor. ”Det låg i en pärm”, sa sjuksköterskan, som kämpade för att hålla tillbaka sitt skratt.
– Jaha, just det, man kan inte åka till England med ett kors!!!
Sjukhuströjan fick åka hem. Jag tittade på min spegelbild i hissspegeln och tänkte för mig själv vilken tur jag hade som fick komma in i bilen. Det är som en galning som rymt från ett gammalt mentalsjukhus. Hon hade också en kort dunjacka över, vilket gjorde det ännu konstigare. Ja, jag bestämde mig för att svettas ut till våren.
När jag klev ur bilen kom jag inte ihåg var jag hade parkerat den. Jag var tvungen att söka i 20 minuter.
Så, om någon undrar vilken babblande halvmamma som springer omkring i panik en varm majdag i Malmö med bilnycklarna i högsta läge och iklädd ”lånad” landstingsskjorta och vinterjacka, så kan jag deklarera: Det var jag.
läs mer:
Rantas tidigare upptåg: Vi är de enda kvar som stoppar socker i sitt kaffe.
Rantas första upptåg: Kan du skicka ett rött hjärta till någon?
