Jag hoppas att Arntzen fortfarande trivs bra nu när han äntligen är på en helt rättvis arbetsplats där nyhetsbetyg balanseras med en skara välfärdsföretagslobbyister, arkitektrebeller, Victor Klemming, Timbro-avhoppare och Kristna Högern, skriver Arbetets kulturredaktör.
Därmed avslutades årets mest oväntade rekryteringsaktivitet. Kulturnyheter av P1-reportern Mårten Arndtzén går 100% till Henrik Jönssons YouTube-projekt.
Medieföretagets nuvarande uppdrag är att vinna val för Tido politiska partier.
Det är inte ett helt originellt drag. Liksom många av sina SR-kollegor hade han i åratal klagat över wokeismen, vänsterpartiskheten och bristen på opartiskhet på sin tidigare arbetsplats, men gick sedan direkt till en av de rena högerpropagandamaskinerna. Finansieras av en okänd skådespelare.
Så mycket för den ärligheten.
Kanske kom Tidfluencer Jonsson till Arndtzens kännedom efter ett knappt misslyckat försök att bli tjänstemannamartyr.
Arndtzen kom med nationella nyheter när hans tidigare chef sa att SR-reportrar kanske inte kan balansera proaktivistiskt twittrande och sköta Kulturnyheternas politiska bevakning under ett valår.
Detta trots att det i stort sett inte hänt något annat. Han fortsatte att arbeta som konstkritiker och kulturreporter.
Mårten Arndtzéns uppmärksammade X-inlägg.
Flera kulturchefer kom till försvaret.
Flera kulturchefer kom till hans försvar. Afton Bladets Karin Pettersson kallade honom ”kunnig”. SR noterades vara nervös och fattig.
Inte förvånande alls, eftersom tweeten som SR-chefen använde som argument för sin provokation var i princip ofarlig.
Det skulle vara lätt att försvara Parisa Liljestrands smittsamma relation till den svenska filmindustrin och högerradikalen Paulina Neudings delning av yttranden.
Jag ville att någon skulle vara snäll
Det är klart att någon ville vara snäll mot Arntzen. Om det bara handlade om dessa två tweets skulle den här blixten vara så orimlig som den verkar.
En dryg vecka före händelsen postades dock en mycket hård tweet av en kritiker. Där hävdade han att ”Dan Parks ’nazism’ bara kan tas på allvar om den tjänar ett politiskt syfte.”

Foto: Skärmdump X
Dan Park är alltså en artist som inte bara demonstrerade på NMR, utan även befanns skyldig till att ha hetsat en grupp efter att ha placerat en tunna med orden ”Cyclone B” skriven utanför en synagoga.
För bara några dagar sedan dömdes han till fängelse igen för att ha hetsat till en grupp.
Återigen handlar det om antisemitism.
Det är med andra ord något mindre problematiskt att relativisera Parisa Ligestrands kulturpolitik än att relativisera Dan Parks nazism. Alla inblandade hade föredragit att undvika den diskussionen också.
har rapporterats
Jag vet att Dan Parks tweet också rapporterades till Arntzens chef strax före knivhugget. För jag anmälde detta och pratade med en av personerna som såg mejlet.
Den underliggande orsaken till tweeten om president Park var att försvara sin vän Anna Nachman, en konservativ Fox-reporter.
Senare ifrågasatte Expo hur lämpligt det var att koppla Nachmans engagemang med antisemitiska konstnärer med hans status som begravningschef för en judisk församling i Stockholm.
Han avbröt också verksamheten i en kulturförening som organiserade demonstrationer till förmån för Gaza med kommunalt och statligt stöd.
De ställer sig – ja – helt klart på Israels sida i kriget, och utöver att Arntzen tycker att de gör något fel, så avviker de helt klart från det opartiska uppdraget för public service eftersom de – ja – inte är skyldiga till något annat.
mycket rättvis elixgata
Men inget av detta spelar någon roll i den liberala högerns område, där Anrutsen har fått utrymme i bakkanten. Efter Polk producerade reportrar en mycket balanserad och rättvis Eriksgata, från Ivar Arpis podcast ”Rak höger” till Henrik Jonssons ”100%”.
Att rapportera offentliga tjänstemäns ohederlighet i högeralternativ media har blivit en mycket enkel och redan mycket väl upptrampad väg till rampljuset.
Men intresset tystnade snabbt när det tjatet spred sig lite för brett, då han aldrig visade sig vara det bästa som kunde ha hänt på arbetsmarknaden, nämligen att bli avbokad men bara få ett ”byte av arbetsuppgifter”.
Arntzen blev också redaktör för den tidigare nämnda radiouppsatsen av Nachman i Kulturnit direkt efter attacken, där hon ifrågasatte det kloka i att sitta och gråta för de barn som dödades i bombdådet. Nu blir hans koppling till Nachman och Park lite mer konkret.
Kvartal öppen rekryteringsansökan
Vi på utsidan som tittade in trodde att hela processen handlade om att söka ett offentligt jobb på Kvartal. Det är trots allt mästarna på taket av Nya Högerns mediakoja, men det var till 100 % de som rekryterade.
Henrik Jonssons reklamkampanj har varit minst sagt misslyckad. Den marknaden är nu tjock med Fokus, Kvartal, Bulletin, Riks, Samnytt, Insight24, Nya Tider, Nyheter Idag, 100%, Epoch Times, med flera.
Alla medier gör bara samma sak på ett mer eller mindre SD-vänligt sätt.
Kommer denna satsning att överleva valet? Den mest oklara. Väldigt få tittar på den till 100 %, och hittills har den upprätthållit en kvalitetsnivå precis över den underjordiska moskén.
Så frågan är, vad ska kanalen, som fick miljontals yen från hemliga finansiärer för att hjälpa Shiodo-partiet att vinna val, göra åt konstkritiker som gillar konst som uttrycker saker?
Återigen är svaret enkelt. Det är propaganda. För dem är det förstås väldigt viktigt att anställa SR-medarbetare. Oavsett hur hårt man behövde kisa för att urskilja det, i ärlighetens namn, en anställd som annars skulle befinna sig i anonymitetens anddamm.
När vi väl kommer dit kommer nog kritikerna att producera mer av den typ av innehåll de producerat med X, snarare än Kulturnyttskvalitet.
parad av dårar
Men jag hoppas att Arntzen fortfarande har roligt, nu när han äntligen är på en helt rättvis arbetsplats där nyhetsbetyg balanseras med en skara välfärdsföretagslobbyister, arkitektrebeller, Victor Klemmings, Timbro-avhoppare, invandringskritiker och den kristna extremhögern.
”Morten Arntzen är en journalist med integritet, skarpsinnighet och djup”, säger Henrik Jonsson. Samtidigt, i just hans mediekanal, var Bagdad Bob också en sådan nykomling.
Hans nya jobb var en redaktion där ordet ”kultur” alltid slutade i ”krig”.
