”Min andliga utmaning är att inte bli självupptagen”

Ute sjunger koltrasten. Joel Halldorf har en sned framtand som gör leendet varmt. Det går bra nu, han bjuds in att förklara världen varhelst en förklaring behövs. ”En ljusglimt i gudaskymningen”, skrev DN:s recensent om den senaste boken.

Men får en god kristen ta så mycket plats?

– Mycket av det som har med det offentliga att göra prövar mina religiösa ideal. Som ödmjukhet och att inte förhäva sig. Frestelsen till högmod är den stora utmaningen. Att inte bli självupptagen helt enkelt, säger han.

Vi ses i Joel Halldorfs hem. Det ligger i änden av en smal grusväg på östgötska landsbygden. Utanför fönstret lövträd, mossklädda stenar och en sliten studsmatta. Och i diket skvätter scillan blått.

– Jag är egentligen inte så naturintresserad, vi åker alltid till storstäder när vi ska semestra. Våra vänner tyckte att det var ett skämt att vi köpte hus här, säger han.

Någon mystiker är han inte. Han är praktisk, pragmatisk. Springer på vägarna en runda nästan varje dag när han jobbar hemifrån. Romantiserar inte mossan så värst.

Joel Halldorf syns i Expressen, i ”Aktuellt”, i sin podd, i andras poddar, med sin nya bok, i sitt nyhetsbrev. Som ”Swiftie dad”. I en bil i i P1 med religionskritikern Christer Sturmark. I Ulf Lundells dagböcker, där han hånas som ”predikanten”.

En professor i kyrkohistoria, född in i pingströrelsen med tre pastorer bakom sig i rakt nedstigande led. Varför lyssnar den sekulära världen så gärna till hans ord?

– Jag har en väldigt tydlig agenda, det har jag alltid haft och därför är jag så ihärdig. Det är ett slags folkbildningsprojekt för att hjälpa människor att förstå religion, säger han.

Just nu pratar han ofta om internationella relationer, USA:s roll i världen, krig och dess drivkrafter. Och varför de evangelikala kyrkorna valde att stötta Trump vid valet. Den nyligen utkomna ”Makten och det heliga” är till stor del en djuplodande kritik av religion som används i ”fel” syften. ”Approprierad kristendom” på halldorfska.

Han ser hur framför allt högernationalismen använder sig av kristen retorik för att växa. Liksom hur världspolitiken genomsyras av religiösa drivkrafter som utgör hot mot fred och demokrati. Men också hur dessa hot kan avvärjas om vi förstår och genomskådar dem.

– Jag tror att religion är ofrånkomlig hos människan, men att vi inte ser det i dag eftersom vi har ett slags analfabetism på det området. Och när vi inte förstår religionens språk kan avgudar som konsumtion och nationalism ta dess plats.

En av de egenheter som får Joel Halldorf att sticka ut är att han talar som om han stod i en kyrka – utan att ursäkta sig. Som att han använder ”avgudar”. Han refererar också till ”sin kallelse” liksom till ”irrläror”.

Irrläror är vad Kristdemokraterna ägnar sig åt när de drar till med ”kristna värderingar” för att jaga väljare eller svinga mot islam.

Han skriver: ”Historien visar att när kyrkan vinner herravälde i världen sker det till ett högt pris: hon tvingas betala med sin själ.”

Joel Halldorf har för det mesta varit på tvärs. Det har han ärvt. Halldorf-familjen är ett slags adel inom pingströrelsen – en handfull missionärer och många pastorer lämnar spår.

Den senaste i ordningen är Joels far Peter Halldorf. Han ser ut som en ortodox munk med långt vitt skägg och svart kåpa. Han började som ledare inom pingströrelsen, men sökte sig med tiden mot nya former för tron. Han var med och startade en rörelse som kallar sig för en ”ekumenisk kommunitet” och har lånat in ikoner och rökelse från den ortodoxa traditionen, använder katolsk liturgi med böner vid fasta tider under dagen och har kvar den personliga relationen till Jesus från pingströrelsen.

När det hela startade på 1990-talet råkade Peter Halldorf dessutom ha tillgång till ett slott, Nya Slottet Bjärka-Säby, som Pingstkyrkan i Linköping fått som donation av en välbärgad familj. Det är en underskön plats med tunga ekar, stilla andaktsrum och Lewi Pethrus hela boksamling i ett bibliotek under takfötterna.

Kommuniteten har länge fungerat som en öppen dörr för religiösa sökare.

Medan Joel Halldorf blev vuxen växte spänningarna mellan pingstförsamlingen i Linköping och faderns ekumeniska rörelse. År 2021 skedde ett brott med församlingen och sedan dess får kommuniteten inte längre använda slottet regelbundet.

– Jag tror att vi är en ganska anarkistisk familj. Det finns ett mycket starkt frihetsideal.

I skolan var han också på tvärs. Joel Halldorf trodde sig vara den enda som gick i kyrkan.

– Att vara kristen betraktades som att vara förståndshandikappad, sa Ola Söderholm någon gång i sin podd. Och precis så var det ju! Minoritetspositionen sitter så djupt i mig att om folk i bred utsträckning skulle hålla med mig, skulle det kännas jättekonstigt och väldigt stressande.

Att vara en Halldorf krävde från början att man hade mål i munnen. Som uttalat troende skribent på kultursidorna har det inte heller varit rofyllt. Många läsare i ett Sverige med en högst sekulär självbild ser religion som en röd flagga. Joel Halldorf upplever att han tillskrivs uppfattningar – till exempel om abort och hbtq (han är för bådas frihet). Och skriver han om frågor som rör sex eller genus är påhopp lika väntat som amen i kyrkan.

– Jag kan på ett sätt känna att jag är förberedd för att vara en kristen kulturskribent i världens mest sekulariserade land. Jag har med mig generationer bakom mig som har utmanat sina sammanhang.

Var är tonen tuffast, inom kyrkan eller inom kulturvärlden?

– Frikyrkan är väldigt snäll, tills den inte längre är det. Där kan man få höra: Tänk på att du kommer att få en kvarnsten runt halsen och kastas i en brinnande sjö.

Oj! Den har man ännu inte sett i någon kulturspalt …

– Nej. Och då är det inte så farligt vad än Eric Rosén (bitr. kulturchef på Aftonbladet, reds anm.) säger.

Joel Halldorf har ett mycket starkt internt stöd, inte minst inom Svenska kyrkan där han är aktiv medlem. Det finns många som identifierar sig med hans sätt att vara kristen i världen liksom den öppenhet han förespråkar.

– Jag tror inte att jag är originell eller nyskapande på något sätt, utan att många känner igen sig i det jag skriver. Tidigare har det varit ett problem att kyrkan har representerats av figurer som till exempel Siewert Öholm eller kulturkrigare som varit medialt gångbara men inte säger så mycket om hur vardagstro faktiskt ser ut.

Vi äter soppa och ger oss av till Bjärka Säby, där Linköpings kalla religionskrig fortfarande pågår. Även om kommuniteten inte längre får använda slottet, gör inte heller pingstförsamlingen det särskilt ofta. Så där står byggnaden från 1700-talet i all sin prakt, bokad för en konferens eller ett bröllop någon gång emellanåt.

I husen runt omkring bor kommunitetens medlemmar, med ny föreståndare sedan Peter Halldorf gått i pension, och ett kapell som de byggt själva. Det är inrymt på vinden i en gammal lada. Rummet är avskalat och målat i milda färger, ikoner i guld på väggarna, vigvatten och rökelsekar. Bönepallar tillverkade på ett fängelse i närheten. Rosettventiler från Byggfabriken i Stockholm.

Det är en blandning av estetik och troselement som lockat moderna unga familjer hit. De umgås, hjälps åt med barnen, driver företag.

På en av ikonerna i kapellet bär Jesus en röd och vit klädnad som skulle kunna vara ursprunget till den AI-bild Donald Trump nyligen lade ut på sociala medier med sig själv i rollen som Jesus.

Publiceringen handlade om ett missförstånd, liksom mycket annat grundat i okunskap, menar Joel Halldorf. Trump hade fått höra av sina rådgivare att han är som Jesus, vilket alla kristna är kallade att vara. Men har sedan förväxlat sig själv med Gud, vilket är grov hädelse. Den världsbilden har mer med Nietzsche än Bibeln att göra.

– Trump har ingen kontakt med den kristna trons djupa grammatik. Och när kyrkan bejakar en person som han, blir den sin egen värsta fiende.

Joel Halldorf pekar inte bara ut problemen kristendom ställer till med världen över. Han lyfter också fram de samhälleliga möjligheter tron kan ge. Som att medlemmar i en kyrka har högre benägenhet att engagera sig också i annan ideell verksamhet, vilket är gynnsamt för demokratin.

Han menar att politiker ska hålla sig ifrån att använda religion som argument för sina val, men att religiösa ledare gärna får delta i den politiska debatten. Som när påven nu säger att kristendom aldrig kan vara ett skäl till att starta krig. Eller när biskopen Mariann Edgar Budde höll sitt tal om barmhärtighet och medkänsla på Trumps installationsgudstjänst.

Skulle du kunna bli politiker?

– Ja, absolut, lokalt i alla fall. Jag tycker det vore bra om fler personer av mitt slag, hyfsat välutbildade och politiskt intresserade, ville ta ett politiskt ansvar. Nu blir det folk vars enda skolning är politiska ungdomsförbund och så sitter de där och vet inte vem Desmond Tutu är. Men jag uppfattar inte att det är min kallelse just nu.

För att vara troende verkar han ha få tvivel. Det brukar annars ofta hänga samman. Men Joel Halldorf har en stark känsla av att han följer den väg han borde.

Ni verkar ha en ganska trygg relation, du och Gud?

– Ja, kanske. Det är inte så att jag hör Guds röst eller så. Men när valen känns självklara är det ett bra tecken, tänker jag. Det var naturligt att börja skriva för Expressen. En enkel matchning. Eller när man kan se långa linjer genom sitt liv – eller till och med sin släkthistoria – fram till den plats där man nu är. En känsla av att det hänger ihop, fast man inte förstår hur det gick till.

En del av Joel Halldorfs metod för att få ut sitt budskap är att skriva, en annan att möta människor och prata med dem. Gärna sådana han inte delar åsikt med. Han är till exempel den gäst som besökt Ivar Arpis podd ”Rak höger” flest gånger, trots att de står långt ifrån varandra politiskt. Metoden påminner om Stina Oscarsons, hon som trodde på att ta samtalen med dem som stod längst ut i samhällets ytterkanter för att dämpa polarisering.

Känner du dig besläktad med henne?

– Snarare med Jesus. Han är en stor förebild med sitt sätt att möta alla typer av människor. Inte hålla sig för fin eller för god för att gå in i vissa rum.

Vi återvänder till högmodet, en av dödssynderna. I Bibeln betonas ofta att den som visar ödmjukhet ska belönas. Medan högmod går före fall.

– Framgång kan ju bli ett problem om det gör en självupptagen. Medan motgångar ofta leder till ett andligt uppvaknande, om man inte knäcks av dem.

Det här är ett dilemma, det syns. Det är enda gången under dagen som Joel Halldorf verkar obekväm. För att hålla egot på plats har han valt att bo på landet, långt från Stockholm och arbetet vid Enskilda högskolan (där han är professor) och på Expressen (där han är skribent). Han pendlar till storstaden ett par dagar i veckan.

Han håller kvar vid vänner från uppväxten, som knappast bryr sig om hans yrkesmässiga framgångar. Han går i kyrkan.

Men han är också aktiv på sociala medier, får hjärtan och tummar upp. Har ett nyhetsbrev på Substack, ”Vit rök”, vars läsarsiffror hela tiden växer. Vår tids samhällsteknologi är inte konstruerad för att motverka högmod, snarare mata det. Och den som har ett ärende behöver en publik.

Hur balanserar du det?

– Augustinus har ett resonemang om det här. Allt som finns i världen är värt att älska, eftersom allt är gott och skapat av Gud. Men det måste älskas i proportion till den tyngd det kan bära. Så du kan älska din bil, men inte mer än dina barn.

Uppmärksamhet är svårare att vikta. Joel Halldorf känner numera de flesta i Stockholms kultursfär. Han syns ofta på releasefester och är hemtam i salongerna. Det är uppenbart att han trivs där.

Är det okej att gilla mingel?

– Att få prata med begåvade människor om viktiga saker är en stor förmån. Och jag tror att det är psykologiskt omöjligt att bara ha sin bekräftelse i Gud, även om det är ett religiöst ideal en del munkar kan uppnå. Men det är klart, ibland kan jag märka att jag bryr mig för mycket.

Vad är det som håller dig på jorden då?

– Det gör ju ens fru.

Joels fru heter Lydia Halldorf. De gifte sig när de var 23 och har två tonårsbarn.

Lydia Halldorf driver kulturkaféet Babettes i centrala Linköping. Babettes har bageri, ett digert musikprogram, alkoholrättigheter och konsthappenings. Hon bjuder på cappuccino med två hjärtan i mjölken.

– Jag gillar att göra fest, extra allt! Jag vill skapa en kreativ plats tillsammans med andra, det är mitt ärende, säger Lydia Halldorf.

Liksom Joel formulerar hon snabbt ärendet. Det är viktigt att hålla det tydligt för sig, har de med sig från kyrkan. Även om båda är kritiska till församlingen de växte upp i, ser de lärdomar de fått med sig som är högst användbara.

– Företagsamheten är en sådan sak. Allt gick att genomföra, och det var inte ett jag, utan ett vi, säger Lydia.

– Resurserna var små, men det fanns heller ingen tung administration. Fick man en idé var det bara att testa den. Vi hade nyckeln till kyrkan, en radiostation där vi sände egna program och ett församlingsfanzine där det var enkelt att få skriva, säger Joel.

– Och så finns det icke-materialistiska arvet. Pengar är sekundärt i relation till andra värden, säger Lydia.

För henne är skapande och skönhet viktigare än ett växande företag. Det hänger också ihop med högmodet, Lydia Halldorf vet att hon behöver vara på sin vakt mot självupptagenhet.

– Jag är anti-influencer. Jag är emot för många ”jag” i en text, jag är emot Tiktok. Jag måste jobba med sociala medier för att sprida vårt program, men att få likes påverkar mig, så jag försöker hålla mig till ett minimum.

Hon ser en smula barsk ut när hon tittar på Joel. Han håller sig inte till ett minimum. Hon kan ibland bli rädd att Joel ska glömma bort vem han pratar till, när han blir inbjuden till finrum och tv-soffor. Bli elitistisk. Hon vet att det är svårt att hålla koll på sina drivkrafter.

– Det är väldigt lätt att bli självupptagen, säger Lydia. Men du tänker inte så.

Joel Halldorf tänker mer på sina bildningsambitioner. Det är hans förklaring till en intensiv närvaro i sociala medier. Det ska alltid finnas något att lära om man läser hans inlägg eller nyhetsbrev.

– Allt måste ha sin rätta plats. Om mitt begär är att bli upphöjd författare eller känd kulturskribent riskerar livet att bli tomt och innehållslöst.

Så vad är ditt mål?

– Min längtan är, enligt kristen tradition, att bli ett helgon. Alltså, inte helgonförklarad, men leva så att man själv blir en ikon och genomlyst av Guds närvaro. Det säger ju sig själv att det är en livslång process och att man aldrig blir färdig.

Läs fler texter av DN:s Josefin Olevik här, och mer av DN:s litteraturbevakning här