”Men Cry” av Ylva Gripfeld

Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.

Uppbrott är en konst, oavsett om du dumpar någon eller blir dumpad. Livet stannar, tiden stannar. Det kan ta år för den bedövande tidsbubblan att spricka in i en förändrad verklighet.

När jag läser Ylva Gripfelds nya dikt om denna process kan jag inte låta bli att tänka på Esther Bergs diktsamling i samma ämne, Schlager om Sommeren, som kom ut förra året. Även Gripfelt är bra på att stöta in svindlande upptäcktsspjut i läsarna, som i denna skarpa ögonblicksbild.

Särskilt det faktum att tårar kan vara ett försvar mot dem ger en nästan fysisk aha-upplevelse av samma kitschiga, förkrossande kvalitet som Estelle Bergs glansiga, skakande one-liners.

Däremot är Gripfelds sorgeprocess mindre hjärtskärande och mer eftertänksam. Kanske beror det på att det som finns kvar inte är det poetiska jaget. Tvärtom är det hon som går, i det här fallet hennes tjej. Men det görs under den intensiva smärtan av ånger och ambivalens, den upprepade rädslan att ”…jag har gjort något dumt/jag är rädd att jag har gjort något/jag kan inte ta tillbaka det.”

Men vänta, gjorde jag något dumt? Är inte det ett väldigt enkelt uttryck? Eller så kanske du säger ”folk är ledsna” i början av boken. Hur ledsen? Det finns uppenbarligen mycket barnsligt och självklart språk här.

Å andra sidan, att vara ledsen gör dig faktiskt ganska dum. Och precis som Boras Tidnings Årets nykomlingnominerade debutdiktsamling Det gudomliga tillståndet är det vanliga i denna nya bok en medveten stil. Gripfelt är inte rädd för klichéer, tvärtom, han njuter av dem, och han vet hur man förvandlar slitna uttryck till elaka insinuationer. Hon gillar att måla vackra linjer till farlig enkelhet (”Rosorna är i drottning Sylvias park”) och kasta roliga ludd i enkel sorg (som att kalla en söt tjej hon ser ”pudding”).

Gripfelts mediokra experiment medför naturligtvis vissa risker, som risken att faktiskt bli mediokra. Och visst, det finns några klichéer i den här boken som bara är klichéer. Det är till exempel svårt att bryta sig ur den slitna bilden av ett ”tomt skal” och bli något annat. Men för det mesta är tristess på plats. ”Du går till ica och köper en burk tonfisk/världens ensammaste mat.”

Vid någon tidpunkt kan det poetiska jaget tillfälligt bryta sig ur bubblan och inser att flickan han saknar delvis är en produkt av det förflutna, vilket aktiverar hans blick mot framtiden, som i ”Det finns ingen där längre.” Samtidigt vägrar hon att nå kontrollerad läkning. På sista sidan står det:

”När du lägger dina tårar i en skål är dina tårar dina egna/du är det inte.”

Tja, jag tror att jag håller ut i några år. Med tiden, oavsett hur mycket du håller tillbaka och gråter eller släpper ut en hängande sorg, kommer alla tårar så småningom att försvinna, vilket är det värsta.

Läs fler texter av Aase Berg och recensioner av DN Kulturs senaste böcker