Via Natanson behandlar Tidpartiernas kulturpolitik för mandatperioden 2022-2026.
Barn, beredskap och utbildning. Det är kulturministerns prioriteringar under sin mandatperiod som går mot sitt slut. Det finns inget dåligt B.
Minst två av dem, vanligtvis tillräckligt för att stå och gå, är också traditionella socialdemokratiska prioriteringar. Men hur kan Tid-regeringen leverera på sina prioriteringar?
Det är snart dags för bokslut, men vad har kulturministern egentligen åstadkommit?
Nyligen publicerades resultatet av en av Parisa Liljestrand utsedd studie om utbyggnaden av kulturfinansieringen.
Kulturministern verkade nöjd när den presenterades och menade till en början att ökade anslag var ett skydd i de fall offentliga beslutsfattare inte respekterade armlängdsprincipen.
Men som Myndigheten för kulturanalys påpekar i sin rapport om ”privata kulturfonder” har även privata fonder liknande risker.
Ligestrand började också utan dröjsmål ta itu med det gamla och prestigefyllda systemet med offentligt kulturstöd, som hon beskriver som ”70-talspolitik med bestående effekter”.
Kulturpolitiken stärkte demokratin
Om du inte gillar att det under de senaste 50 åren eller så har funnits ett ännu starkare kulturliv över hela landet genom forskarsällskap, kulturskolor, bibliotek, länsverk, kommunala kulturanläggningar och konferenslokaler, så kanske du ska beskriva det som en unken lukt från en annan tid.
Personligen tycker jag att det här luktar gott och visar hur kulturpolitiken har bidragit till att stärka demokratins grunder.
Ju fler barn som får kulturupplevelser och skapar sin egen kultur, desto mer formar och stärker våra människor deras förmåga att tänka själva, desto bättre för ett fritt och levande Sverige.
Kulturministern har under hela sitt mandat gång på gång entusiasmerat sig för att regeringens ambitioner att sänka skatter och öka privat finansiering är förenliga med behovet av offentligt stöd.
Det finns ”absolut inget” paradigmskifte i detta avseende, säger Liljestrand. Men även när rönen presenterades var hon tydlig med att regeringens politik var ett ”paradigmskifte i hur vi tänker kring privat finansiering”.
är det så? På vilket sätt? Ingen är emot privat finansiering inom kultursektorn. Så det måste handla om något annat.
Timbro och Oikos ger svaret
Tidö 2.0-reportaget av Timbro och Oikos har ett tydligare svar.
Den lägger upp förslag på hur konstskolans verksamhet ska skötas till nästa termin, bland annat om allt stöd till studieförbunden ska slopas.
Dessa borde istället hitta privat finansiering, resonerar rapportförfattarna, som civilsamhället gör i till exempel USA.
För att sammanfatta vad regeringen åstadkommit inom kultursektorn under de senaste fyra åren kan man säga att följande landvinningar har gjorts:
I hopp om att öka kulturkonsumtionen kommer vi att sänka skatterna, särskilt för höginkomsttagare. En retorisk ambition att öka privat finansiering som inte har någon egentlig motsvarighet. En kulturkanon med goda ambitioner att lyfta fram verk som var viktiga för att forma Sverige, men med ett politiskt uppdrag att utesluta icke-svenskar, med syfte att skapa kulturell dumhet. Genom att ta bort en tredjedel av det statliga stödet kommer studentregeringens verksamhet att helt avvecklas. Resultatet blev ett tystare, tråkigare, dummare Sverige. Dränering av kulturverksamhet på grund av minskade anslag och outnyttjade pengar till kulturråd och andra statliga kulturmyndigheter. Det gäller särskilt det statliga stödet till lokal kulturverksamhet. Ovilja att lösa frågan om socialförsäkringssystemet för kulturskapare (SGI). Att driva igenom beslut om nya sändningsavtal utan riksdagsöverenskommelse om public service, med de förödande konsekvenserna av den modell av anslagsnedskärningar som just nu rasar från SVT.
Så barn, beredskap och utbildning var prioritet. Hur har regeringen varit framgångsrik?
Bra beslut om bemannade skolbibliotek
Om vi börjar med organisation måste vi lyfta fram de lagstiftningsbeslut kring skolbiblioteksbemanningen som initierades av den förra regeringen men avskaffades av Tidd-regeringen.
Ett viktigt och historiskt beslut att förbättra läsning och inhämtning av kunskap och information för elever i detta land.
Samtidigt är beslutet att drastiskt minska studieförbunden helt kontraproduktivt för att stärka utbildningen. Detta hade en så negativ inverkan att många utbildningsverksamheter över hela landet tvingades stänga.
Folkhögskolorna går på knäna på grund av frysningar av basbidrag, avinvesteringar och därmed konkurs.
Kulturella normer har potential att förbättra utbildningen. Men utbildning bygger på nyfikenhet och att kliva in i tidigare okända världar.
Om det politiska syftet är att hävda att ingen annan etnisk tillhörighet kan vara en del av svenska folket, så finns det ingen grund för utbildning.
satsa på läsning
När det gäller barn har regeringen satsat på läsning.
Viktigt område! Språket är grunden för att tillägna sig alla slags kunskaper och berika livet.
En nationell lässtrategi är en viktig del, liksom de redan nämnda skolbiblioteksbesluten. Men redan första året på det nya läsåret har regeringen halverat stödet till kulturskolor.
Regeringen ökade försvarsanslagen med 100 miljarder kronor i årets budget, som nu står för mer än 10 % av den totala statsbudgeten. Däremot ligger kulturbudgeten på 0,62 %, den lägsta andelen på 25 år.
Regeringar pratar mycket om kultur och beredskap, men om kultur och civilsamhälle verkligen kan göra skillnad i krigstider måste statliga svältbudgetar för dessa områden avskaffas.
Kulturens värde måste höjas på helt nya sätt.
Privata fonder bär denna term.
För att sammanfatta Ligestrands tid som kulturminister var hennes mest självklara bidrag att tvinga nationen att vända ryggen åt kulturen och folkbildningen för att tigga näringslivets välvilja på knä.
Detta uttalande symboliseras av kulturministerns uttalande om att regeringen vill åstadkomma ett paradigmskifte i den privata finansieringen.
Tidigare utfästelser om att inte fortsätta skära ned offentliga anslag till förmån för ökad privat finansiering försvinner.
Finanscheferna Jacob Wallenberg, Axson Johnson och Stephen Persson har gjort detta tydligt. Politiker måste vara i stånd att öka kulturens värde och få starka offentliga medel.
Tidö 2.0 tipsar om vad regeringen kommer att göra efter att ha vunnit valet i september.
Ett paradigmskifte har börjat.
