Utställningar
Marina Abramović: ”Seven Deaths”
Cisternerne, Köpenhamn. Visas t o m 30/11
Sophie Calle: ”Something missing?”
Louisiana, Humlebæk. Visas t o m 6/9
Det ser ut som en tanke – att två av nutidens mest uppmärksammade kvinnliga konstnärer ställer ut samtidigt i Danmark. Båda gränslösa performanceartister, båda med det egna livet som konstnärligt material, båda långt över pensionsåldern och båda med dödsteman på sina utställningar.
Marina Abramović, född i före detta Jugoslavien och snart 80 år, intar konsthallen Cisternerne i Köpenhamn med den timslånga videoinstallationen ”Seven deaths”. Sophie Calle, född i Frankrike och på sitt 73:e år, gör sin tredje utställning på Louisiana museum i Humlebæk med sju omfattande verksserier i ”Something missing?”.
Jag som i decennier följt bådas konstnärskap präglade av feministiska perspektiv, tänker att dessa storsatsningar måste ses. Likaså Cisternernes mäktiga, underjordiska konsthall i det som en gång var Köpenhamns dricksvattenreservoar. Här har konstnärer som Tomas Saracéno och Chiharu Shiota skapat oförglömliga platsspecifika installationer.
Cisternernes entré ligger i en park i Fredriksberg, där publiken redan vid ingången en trappa ner möts av Abramović i en videointroduktion. Där beskriver hon sitt motiv: att synliggöra att den kvinnliga huvudpersonen oundvikligt dör i klassisk opera.
”De dör igen, igen och igen”, mässar konstnären iförd en blommig kimono och frågar sig varför det alltid är samma våldsamma kulmination på dessa tragedier om ”kärlek och förlust, liv och död, längtan och lidande”.
I sitt verk säger hon sig nu ”dö för dig” – arketypiskt, sju gånger. Detta till skönsång av Maria Callas, den musikaliskt odödliga operadivan som Abramović redan som barn fascinerades av, och vars ensamhet och tragiska kärlekshistorier hon beskriver som ”ohyggliga ekon” av egna kärleksförluster och nära döden-upplevelser. I katalogen sägs dessa primadonnor även likna varandra till det yttre (nja), därtill i total hängivelse för konsten, en kompromisslöshet med ett ”högt personligt pris”.

Efter den högtravande introduktionen får besökarna själva leta sig fram mellan valven i den mörka, fuktiga och råkalla konsthallen, där jag dumt nog tackar nej till en extra kappa. Många i publiken verkar ha varit där förut och kniper snabbt sittplatserna framför de stora filmdukarna, som en efter en tänds och rullar i 4-5 minuter vardera.
Detta till tonerna av Callas kända arior i ”La Traviata”, ”Tosca”, ”Desdemona”, ”Madame Butterfly”, ”Carmen”, ”Lucia di Lammermoor” och avslutningsvis mästerstycket ”Casta Diva” ur ”Norma”, som obetingat får mig att snyfta av rörelse.
Det är bara det att all denna himmelska musik ackompanjeras av Abramovićs gestaltningar som alltför ofta är direkt plågsamma – av fel anledning. Hennes agerande i de dödsbringande scenerna är i bästa kryptiskt, i värsta fall så styltigt alternativt överspänt att jag drabbas av sekundärskam.

Konstnärens släta ansiktshud föder dessutom misstanken att diverse ingrepp ligger bakom den stela masken – medan Callas i jämförelse hade en sällsynt dramatisk begåvning och scenisk utstrålning.
Det blir inte bättre av att Abramovićs manliga motspelare Willem Dafoe är en lysande skådespelare. I verkets grand finale laborerar de med crossdressing och han i tjusig aftonklänning gör sig långt mycket bättre än hon som dödsdömd diva när de hand i hand förtärs av eldslågor.
Men be mig inte tolka scenerna – i katalogen heter det att Abramović (och medförfattaren Petter Skavlan) haft operornas handling och persongalleri som utgångspunkt men förhållit sig fritt till materialet. Minst sagt. Det har flyttats i både tid och rum, och referenser till hennes performanceverk vävts in.

Jag har länge beundrat denna konstnär för hennes symboliskt talande, ofta provocerande och ibland livsfarliga uthållighetsprov. Ända sedan 1970-talet har hon utmanat såväl fysiska som psykiska gränser och hennes starka närvaro varit bärande (särskilt i den berömda performancen ”The artist is present”).
Allt detta saknas i ”Seven deaths”. Här sätts inget på spel, dödskamperna känns artificiella och hoppet ut från en skyskrapa förstås AI-genererat. En dam som närmar sig 80 år ska givetvis undvika kroppsliga påfrestningar, men det blir ett problem när det saknas känslomässig autenticitet. Trots alla spelade farligheter är det bara en enda scen som ger mig en ilning av skräck, när ormar slingrar sig runt konstnärens hals och till synes kväver henne.
Dessutom leder gestaltningarna ingenstans. Visserligen dör även Abramovićs mansklädda gestalt i den sista scenen – men samtidigt upprepas ju bara att kvinnofigurerna ovillkorligt ska svikas, straffas och dö. Precis som i operans värld. Callas underbara sång, några visuellt storslagna scener och Cisternernes stämningsmättade miljö är det som räddar verket från kalkonbetyg.

För mig är det en lisa för själen att stiga in i Sophie Calles svala, smarta och mer sinnrika text- och bildvärld. Främst för att hon besitter något som Abramović aldrig haft – humor och självdistans. Louisiana har denna gång valt att fokusera på sju verksserier från 1986-2024 (i engelskspråkiga versioner), varav flera sannolikt är nya för de flesta.
Här saknas dock det som gjort Calle mest uppmärksammad – smått galna projekt där hon gått över anständighetens gräns. Där hon utan spärrar stalkat personer, rotat i människors privata tillhörigheter och lämnat ut såväl egna som manliga partners beteenden vid uppbrott. Fast ett par av dessa mest obekväma, taktlösa serier, som ”Take care of yourself”, har tidigare visats på museet.
Så det är rimligt att fokusera på andra, mindre kända sidor hos konstnären, även om Calle därmed framstår som mindre salt och kontroversiell än hon brukar.

Härmed haltar även den duktiga curatorn Tine Colstrups allmänna karaktäristik av Calles konst, att den vid första anblick kan verka ”lika spännande som en bruksanvisning till en tvättmaskin”, för att i nästa ögonblick slungas oss ”in i centrifugen”.
Men även utan detta innehåller utställningen mer än nog av tankeväckande och underhållande stoff på teman som kärlek, varseblivning, minnen och död. Calles verk rör sig mellan den yttre och inre världen, offentligt och privat, synligt och osynligt, fakta och fiktion, text och bild – oftast foto men även video.
Hon är en strukturerad historieberättare med genomtänkta koncept, där det språkliga och visuella samverkar i performativa projekt som ibland sträcker sig över år. Hon kan använda andras texter och bilder men skriver och fotograferar mest själv, ibland även synlig som aktör.
Utställningen börjar med ”Because” 2018-2023, där Calle motiverar varför hon tagit seriens bilder – ofta dubbeltydiga, som i vägskylten ”Danger enfants”. De kärnfulla beskrivningarna är broderade på tygstycken som täcker fotografierna och vi besökare får lyfta på, vilket ofta leder till skratt och diskussioner om tolkningen.
Min favorit är ”Därför att hämnd är en rätt som bäst serveras kall”, åtföljd av ett foto med två gravstenar: en stor med texten ”Mother”, en liten med ”Father”!
Även i ”Picasso in lockdown” 2022 är bilderna övertäckta, men i detta fall skyddshöljen under pandemins stängning av museet i Paris. Calle var inbjuden till en dialog med mästaren men hade svårt att förhålla sig till hans ”överväldigande närvaro”. Men gick loss med kameran när bilderna blivit inpackade och tillstädes endast som skugg- eller minnesbilder. Intressant som koncept men visuellt enahanda för dem som är utan inre bilder av konstverken.
”What do you see?”, 2013, bygger på en liknande idé men här är spelplatsen Isabella Stewart Gardner museum i Boston, som efter en spektakulär konststöld lät de kvarlämnade tavelramarna hänga kvar. Calle fotograferade museianställda och gäster framför de tomma ramarna och intervjuade dem om minnen av målningarna. Resultatet blev högst personliga vittnesmål om närvaro, frånvaro, bilddetaljer och spegelglas; ”det man ser är sig själv”.
Det är ett subtilt, filosofiskt verk, om seendet och sinnesupplevelser, precis som ”The Blind” från 1986. I denna serie har Calle frågat människor som är blinda sedan födseln om vad som är vackrast i deras mening. Även här får hon förvånansvärt varierade svar – allt från grönt gräs och ett ulligt får, till Alain Delon och en Rodinskulpturer med ”fantastisk röv”.
Roligt men mest rörande, liksom i videoinstallationen ”Voir la mer”, inspelad på en strand i Istanbul. Calle tog med sig 14 vuxna och barn, de flesta migranter. som aldrig sett havet och filmade deras första, ordlösa reaktion. Det är försiktiga leenden, tårar som blinkas bort och allvarsamma blickar mot horisonten.
Verket jag stannar längst framför är ”On the Hunt”, 2017-2024. Här har Calle använt bilder av jakttorn och djur fångade av viltkameror, ihop med utdrag ur kontaktannonser i tidskriften Le Chasseur français 1895- 2010. Plus några nutida exempel från dejtingappen Tinder.
Detta för att historiskt belysa könens olika drömmar och krav på en partner, som dock överlag inte får vara fattig – i ett fall krävs täckning även för ex-fruns underhåll (!). Kvinnorna kan ibland acceptera både fula och impotenta män men absolut inte skitsnackare, medan en man understryker att kvinnan måste vara fri från huvudvärk, en annan kräver stooora bröst, en tredje breda höfter, en fjärde vill ersätta sin hädangångna moder.
Vad gäller Tinder trumfar närhetsprincipen det mesta, liksom att vara ”easy-going” – ”a pain in the ass” göre sig icke besvär.

Här är frågan om man ska skratta eller gråta. Det texttunga verket är dock en utmaning att läsa på plats men det mesta finns återgivet i katalogen. Där bidrar för övrigt författaren Édouard Louis med en fantastisk intervju med den spirituella och neurotiska konstnären (som även Paul Auster inspirerades av).
Utställningens mest omfångsrika verk är ”Catalogue raisonné of the unfinished”. Calle ville på ålderns höst färdigställa även ofärdiga verk, som varit hopplösa att genomföra, som hon tröttnat på eller av andra skäl avslutat i förtid. Salen liknar en verkstad och de övergivna projekten är stämplade med allt från ”infernaliskt” till ”utgånget datum” (apropå fertilitet). Bästa skämtet är reklamen för osten ”La vache qui rit”, där en tjur slickar på hennes nakna bröst – givetvis censurerat.
I ett avslutande litet rum har hon samlat valda verk från 2013-2023, som på olika sätt cirklar kring en förestående död. Här ligger Sophie Calle på lit de parade, här finns en förbeställd nekrolog övertäckt av fjärilar och en galghumoristisk text om den logistiska utmaningen i hennes önskan att bli begravd på Montparnassekyrkogården. En gravplats där går att köpa först efter att man är död. Ridå!
Läs fler texter av Birgitta Rubin och mer om konst på dn.se








