Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
operett.
”Läderlapp”
Musik: Johann Strauss I. Regi/manusförfattare: Caroline Gentele. Dirigent: Karl Wallin. Textförfattare: Kay Lundgren. Arrangemang: Martin Rissel. Producerad av Julia Lindgren. Sångare: Rebecca Fielsby, Markus Pettersson, Julia Lindgren, Minna Tegil, Helgi Reinisson, Jonathan Koppel, Joa Helgesson, Oskar Rosberg. Musiker: Ludwig Nilsson, Kevin Huang, Lisa Chenevier, ose-Maria Bygland Larsen, Theo Hilborg, Claes Waalroth.
Inramning: Confidence, Ulriksdal, Stockholm.
Föreställningstid: 2 timmar 30 minuter inklusive paus
Laderlappen är en av de mest framförda operetterna och det är lätt att förstå varför. Det finns något universellt med den mordiska handlingen, med dess kaos, masker och sociala spel. Detta är en givande uppgift att kunna utföra, särskilt i en tid präglad av iscensatta identiteter, där sociala medier fungerar som en modern maskerad.
Samtidigt är modernisering ofta en svår väg. Det händer att uppdateringen stannar vid yttre attribut, kungens mantel ersätts av en skinnjacka, och resultatet är mer klistrat än relevant. Tack och lov är en annan strategi vald här. Även om adressen har moderniserats måste berättelsen behålla sitt historiska sammanhang.
På Confidensen, under ledning av Caroline Gentele, var föreställningen helt på svenska, med en ny bearbetning av texten. Kay Lundgrens texter är rytmiska, naturliga och ofta riktigt roliga. Det förstärker de annars långa dialogavsnitten och ger en tydlig drivkraft. Samtidigt bevaras också den visuella ramen. Stora 1700-talsperuker, böljande klänningar och en lyxig balsal dekorerad med guldgips och marmor sätter scenen.
Föreställningen inleds oväntat med ett citat av Batmans musik och visar omedelbart ett fritt förhållande till materialet. I ”Laderlappen” möter vi en grupp människor som tappat sitt sammanhang och lever efter förväntningar snarare än sin egen vilja. I centrum står doktor Falke, här omtolkad som expert på kvinnosjukdomar och sjungen av den utmärkte Helgi Reinisson, som arrangerar en maskeradbal som ett experiment.
Musikaliskt präglas detta verk av ett kammarmusikformat. Johann Strauss I:s partitur framförs vanligtvis av stora orkestrar, men här framförs de av en ensemble på sex musiker: piano, två violiner, cello, flöjt och saxofon. Den wienska lättheten finns kvar, men i en mer transparent skala och med högre krav som ställs på den enskilde musikern. Kammarmusikupplägget passar rummet bra och Martin Rissel har skrivit ett underbart arrangemang som känns som att ingenting är förlorat. Jag gillar särskilt saxofonen som ger sin egen färg.
Spelplatser används också konsekvent genom hela uppsättningen. Sångarna går av scenen, dyker upp vid fönstren och cirkulerar i loungen. Den champagnedoftande atmosfären smittar av sig och plötsligt känner vi publiken att vi är en del av festligheterna på scen.
Ensemblen av unga sångare har stor interaktion, avslappnad och naturlig. Särskilt Minna Tagil, som spelar Adele, gör ett starkt intryck med sin tydliga röst. Hon har ett riktigt vackert vibrato som håller sig regelbundet även på höga tonhöjder. Julia Lindgren, som spelar Rosalinda von Eisenstein, växer under föreställningen och visar vad hon går för i andra akten. Speciellt i duetten med Marcus Pettersson, som har charmen med naturscenerier.
Genteles Laderlappen är ett attraktivt, fritt flytande set som utökar operettramen utan att tappa fotfästet. Den har inte vikten av alltför transparenta moderna markörer och förlitar sig på materialets elasticitet. Exakt och ovanligt underhållande prestation.
