Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
I veckan rapporterade DN (24/7) om effekterna av Sidas misslyckande med att utöka stödet till hjälpgruppen Islamic Relief. I Liban, södra Etiopien, är internflyktingar helt beroende av svenskt bistånd för att hålla dem och deras svältande barn vid liv.
Du kan läsa en berättelse om Bahasan, ett litet barn som spottar upp mjölkpulver. Och när det kommer till avvisade barn är det bara de svårt undernärda, de tysta och oärliga som kan hjälpa.
Vid ett tillfälle i texten ställer reportern en retorisk fråga: Varför kan inte Nobels fredspristagare Abiy Ahmed hjälpa de mest utsatta?
Han är upptagen med att bygga ett palats värt 10 miljarder dollar medan 20 miljoner etiopier hotas av svält.
Svaret är förstås att Abiy Ahmed inte vill hjälpa dem. Han är upptagen med att bygga ett palats värt 10 miljarder dollar medan 20 miljoner etiopier hotas av svält. Det motsvarar mer än hälften av Etiopiens årliga budget.
Jag kan inte komma på en bättre bild av det jag vill veta. Precis som krig finns det politisk vilja bakom svält. Etiopien har också en lång historia av att använda hunger som ett vapen mot sitt eget folk. Senast, under inbördeskriget i Tigray 2020-2022, attackerade etiopiska och eritreanska styrkor boskap, grödor och bevattningssystem, och stängde av livsmedelsförsörjningen till regionen. Hundratusentals människor dog.
Etiopien är inte ensamt om att använda hunger som vapen. Tvärtom, det verkar vara ett regelbundet inslag i de senaste krig och folkmord. När detta skrivs är 25 miljoner människor i Sudan på randen av svält, med matförråd brända eller avskurna. Det bör nog också nämnas här att president Abiy Ahmeds regering har anklagats för att ge militärt stöd till Rapid Support Forces, en sudanesisk milis som anklagats för folkmord.
I Ukraina har Ryssland systematiskt förstört landets jordbruk och sålt stora mängder stulen spannmål, särskilt till Israel, vilket resulterat i svält i Gazaremsan. Gaza är det råaste och mest konkreta exemplet på att mat blir ett vapen. Efter att det israelisk-amerikanska partnerskapet tog över matleveranserna till Gaza, rapporterade vittnen och whistleblowers att israeliska och amerikanska soldater avfyrade skarp ammunition mot hungriga Gazabor som nådde distributionsplatserna. Tusentals dödades och skadades. Läkare utan gränser kallar detta system för en dödsfälla.
Men vilka politiska intentioner har den svenska regeringen? De drar tillbaka donationer till Islamic Relief av högst tvivelaktiga skäl. Sida har inte kritiserat verksamheten, men Centrum för att motverka våldsbejakande extremism säger att enbart det faktum att två anställda har anhöriga med olämpliga åsikter eller kopplingar räcker för att avsluta samarbetet helt. Allt detta följer den så kallade ”försiktighetsprincipen”, som säkerställer att medel inte hamnar i händerna på ”terrorister eller islamister”.
Samtidigt var de enligt immigrationsminister Johan Forssell ”mycket kraftfulla” när de inledde förhandlingar med talibanerna för att ta emot deras deporterade medborgare. Av samma anledning övervägdes också att ge hjälp till Syriens HTS, en organisation med al-Qaida-rötter. Kanske bör regeringar först och främst tillämpa försiktighetsprincipen på sig själva.
På andra håll har Sverige omfördelat 100 miljoner kronor i bistånd med motivet att återföra det till Somalia, där medlen bland annat används till projekt nära Somalias premiärminister. Och i april i år besökte invandringsminister Johan Forssell Etiopien för diskussioner. Vad mer? – Migration och återvändande.
Det är inte konstigt att svenska biståndspengar hamnar här. Det är inte Libans barn, och utan fortsatt stöd kommer de definitivt att dö. Det låg dock i fickan på en regering som samtidigt slaktade och svälter sitt eget folk samtidigt som de sprängde lyxiga palats i luften.
läs mer:
Vem ska hjälpa Bahasan om svenskt stöd försvinner?
Judith Quiroz: När kriget väl börjar försvinner källkritiken
