Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Runt om i världen är universitet, regeringar och andra kunskapsinstitutioner föremål för kampanjer som syftar till att undergräva deras trovärdighet. Samma utveckling påverkar även journalistiken.
Den nya boken ”Enemies of the State: Populism and Media Criticism in an Era of Democratic Decline” introducerar resultaten av fyra års forskning om populism och mediekritik. Det visar hur denna missriktade och svepande kritikkampanj mot media och journalistik tog formen av en berättelse. Den här historien om ”antimediapopulism” skildrar hur nyhetsmedierna förstör Sverige.
Den här historien handlar om opålitliga medier och journalister som påstås vara en elit som drar folket bakom kulisserna. Journalister sägs vara partiska och bedriver politisk propaganda för förment vänsterliberala projekt, som öppna gränser och mer radikal klimatpolitik.
Problemet är att detta inte är sant. Det finns ingen forskning som stöder att svenska nyhetsmedier generellt sett är opålitliga eller systematiskt politiskt partiska.
Det finns naturligtvis goda skäl att kritisera media och beakta journalistikens makt och inflytande i samhället. Mediemarknader kännetecknas av kommersialisering och ägarkoncentration och journalistiken kan kritiseras för urval, källkontroll, dramatisering etc. Det är dock viktigt att skilja på konstruktiv mediekritik och populistisk mediekritik, som syftar till att undergräva förtroendet för journalistiken eller, med andra ord, framställa medierna som politiska motståndare.
Den antimediala populistiska diskursen har gått från alienerande retorik till att bli alltmer accepterad. Idag hörs sådana röster inte bara från personer i den politiska utkanten utan även från opinionsbildare, politiker och vissa personer på mediemarknaden. Kritik försvaras ofta med att media måste utstå intensiv granskning eller att attackerna är en form av satir.
Naturligtvis kan individuella kritikers avsikter skilja sig åt, men den övergripande effekten är politiskt och intellektuellt explosiv
Det vore dock naivt att bedöma enskilda fall av anti-mediapopulism som om de vore individuella åsikter och perspektiv och inte en del av en decentraliserad politisk rörelse. Även denna kampanj tycks ha fått genomslag, där Sverige faller tillbaka i World Press Freedom Index varje år sedan 2022. Sammantaget har antimedial populism skapat en hård miljö för journalister och ökat acceptansen för politik som begränsar medie- och informationsfrihet.
Populistisk mediekritik är därför en del av det sätt på vilket kunskapsinstitutioner runt om i världen utsätts för den här typen av kampanjkritik. Naturligtvis kan individuella kritikers avsikter skilja sig åt, men den övergripande effekten har varit explosiv både politiskt och intellektuellt, och baserat på forskning inom detta område kan vi dra slutsatsen att:
1. Populistisk mediekritik har blivit en del av högersidans politiska identitet i svensk politik och framstår som ett sätt att mobilisera och engagera väljare och sympatisörer.
2. Populistisk mediekritik, särskilt när den framförs av opinionsbildare eller politiker som har förtroende inom (delar av) befolkningen, kan tjäna till att undergräva förtroendet för journalistik och nyhetsmedier och leda människor till alternativa kunskapskällor av tveksam kvalitet.
3. Slutligen, och kanske viktigast av allt, undergräver denna kritik tanken att fakta, kunskap och expertis kan sätta gränser för politisk makt, och hjälper till att vänja människor vid tanken att fakta bara är ytterligare en åsikt och kunskap alltid är politisk propaganda.
Tyvärr verkar nyhetsorganisationer och journalistik låtsas att detta är ett tillfälligt problem som kommer att gå över. Enskilda journalister har tagit på sig uppdraget att svara på och förklara varför populistisk mediekritik är falsk och grundlös. Men totalt sett kliar redaktörer och förläggare sig i huvudet.
Vi anser att nyhetsorganisationer inte bör skrämmas av denna kritik utan bör reagera mer proaktivt. Medier behöver satsa mer resurser på att förklara hur journalistik fungerar och vad som skiljer den från innehåll som produceras i syfte att propaganda, opinionsbildning, klick och politisk påverkan.
Journalistik kan inte vara opartisk om den själv är under attack.
Men framför allt behöver vi ett journalistiskt förhållningssätt för att ta upp populistisk mediekritik, granska den och visa hur ihålig den ofta är. Journalistik kan inte vara opartisk om den själv är under attack.
I skolor och universitet tränas barn och elever i att kritisera källor och vara försiktiga med att skaffa information. Det finns otaliga röster på Internet som förklarar varför det är bättre att lita på din inre röst snarare än experter och journalister. Nu måste nyhetsmedier och journalistik tydligare förklara för publiken varför informationen och kunskapen de presenterar är värda deras förtroende.
Det här är ett valår och det finns många tecken på att attackerna mot journalistiken kommer att intensifieras. Frågan är inte längre om media ska svara på kritik, utan hur. Tystnad är inte ett alternativ. När förtroendet för journalistiken undergrävs står mer än bara medias rykte på spel. Det handlar ytterst om kunskapens status i en demokrati.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Yttrandefrihetsexperten Nils Funke: ”Utrikesministrar borde ta avstånd från GW:s uttalanden”
Kommunikationsrådgivare Anna Helsen: ”Att papegoja svar är inte att ta ansvar”
SD:s presschef Oscar Cavalli-Björkman: ”Medierna överger väljare i sin jakt på kontroverser”
