”Jag är trött på medelklasslivet som en medelklassförfattare” – Works

Hon använder ofta ordet ”vi”, men i citatet ovan syftar hon på en mycket större grupp i Sverige. Vi i kommunalförbund, vi som bor på landsbygden, vi som är sjuka, vi som tvingats bort för att vi har för låga löner.

Den sista gruppen kommer inte särskilt i vägen för henne.

– Tänk vad som skulle hända om alla vi som jobbar med människor tog en skylt, skrev vår lön på den och satt utanför riksdagshuset. Om vi ​​alla gör det tillsammans kan vi få en ganska stor effekt. När Lena Algren Johansson dukade fram frukostfrallor, avokado och kaffekoppar vid sitt blåmålade köksbord i Farsta sa hon att hon ville att folk skulle se detta som styrkan i att vara i gemenskapen.

– Vi behöver prata med folk och bygga oss ur det. Prata med dina grannar eller folket vid busshållplatsen. Kontaktytan är liten, men blir sedan större.

Lenas debutroman, Rotsaker, gavs ut på Bonniers förlag. Boken kretsar kring skrivmaskinsfabriken Halda i Blekinge.

Flickan Harriet och hennes vänner samlar på berättelser från den vida arbetsplatsen, som för barn är synonymt med vuxenvärlden.

Harriet, som är kvar i byn som vuxen, uppmanas av museet att sammanställa historien om fabriken.

Jag vill inte ge SD-bilder av Sverige.

Det mesta av romanen utspelar sig på 1970- och 1980-talen.

På gott och ont var det en tid präglad av större samhällen.

– Facket var starkt, och du var lojal mot din arbetsgivare och arbetskamrater, men du var också väldigt elak.

På arbetsplatsen där denna bok utspelar sig skulle många saker idag klassas som mobbning.

Och en ung kvinna på fabriksgolvet våldtas av en av männen på kontoret.

Det här är alltså ingen romantiserad skildring av ett svunnet industri-Sverige.

– Jag ville inte ge bort det gulblå svenska SD-fotot.

Hon säger att boken både är ett utdrag från verkligheten och en ”hit-and-run”.

Arbetskamrater på fabriken hade namn som Sven-i-helvete, som författaren tog från riktiga människor.

Jag växte upp i närheten av Haldafabriken.

Lena är själv uppvuxen i närheten av Svansta, där Haldafabriken låg, men den har varit nedlagd i många år nu. Hennes mamma var singel och arbetade på en fabrik.

Därför tillbringade Lena, liksom Harriet, romanens huvudperson, många av sina helger med sin mormor.

Lena hade alltid med sig skrivmaskinen som mamma tog med sig hem från jobbet, en beige Fascito Private av den typ som Astrid Lindgren skrev sina böcker på.

Sedan skaffade hon en elektrisk skrivmaskin. Skrivvanan sitter fortfarande i Lenas fingrar.

– Folk frågar mig varför jag slår så hårt på tangenterna när jag skriver på min dator, säger Lena och trummar med fingrarna i luften.

Jag vill framhålla arbetarna.

Lena arbetar idag som personlig assistent, men har tidigare arbetat inom äldreomsorgen. Under tiden gick jag till ett konstmuseum.

Det var då hon började fundera på vems berättelser hon skulle kunna föra vidare till kommande generationer, och bestämde sig för att skriva en roman om arbetarna på Haldafabriken.

– Jag ville välja så många historier som möjligt. Samtidigt gör jag misstaget att berätta deras historier.

Så är du inte en av dem?
– Ja, det stämmer. Men jag pratar också om ungerska och finska invandrare. För jag tycker att det är viktigt. När jag pluggade kulturvetenskap pratades det mycket om att man bara får skriva om att vara gay om man är gay – vilket jag också är. Men jag tror att man som författare kan skriva om nästan vad som helst om man verkligen försöker förstå och se saker från insidan. Jag är lite trött på medelklassförfattare som skriver om medelklassliv.

Hur känns det att ge ut en 760-sidig roman som debutant med Bonniers?
– Jag trodde inte riktigt på det. Min förläggare ringde mig och sa att de ville ge ut den, men den behövde lite mer arbete. Hon sa att hon behövde klippa 150 sidor, men det slutade med att det blev lika långt. Jag tror att alla sidor är nödvändiga.

Jag började skriva romaner för 20 år sedan.

Lena skrev den här romanen i flera delar, med början på nyårsdagen 2006 och utspelade sig med sju års mellanrum.

– Jag kunde inte ha skrivit den här boken när jag var 30 eller 40. Jag behövde all erfarenhet.

Lena frågar om han vill se Lotsakers låda. Jag följde efter henne in i sovrummet och en av de tre katterna som bodde i lägenheten smög fram bakom mig. Framför fönstret står ett skrivbord med en bärbar dator. Hon har ingen skrivmaskin kvar.

Bredvid skrivbordet står en bokhylla i stål i industristil.

Lena drog en låda från nedre hyllan som var mycket djupare än hon förväntat sig.

Hon öppnar och lyfter en tjock hög med tryckta manus, anteckningsböcker med grova utkast, tidningsurklipp om fabriken och olika diagram och släktträd som fanns i originalversionen av manuset men som inte fanns med i boken.

– Jag är lite trött på det nu, och det är mest handskrivet.

Jag gillar att arbeta som personlig assistent

Lena trivs med sitt jobb som personlig assistent. Dess drivkraft är att hjälpa användarna att leva ett så bra liv som möjligt.

För länge sedan var Lena inblandad i en allvarlig hästolycka som ledde till att hon förstod vad det innebär att vara beroende av andra, att inte kunna duscha själv och att bli ödmjuk.

Lena använder ofta ordet ”vi” på jobbet.

Vi skriver avvikelserapporter och hon rapporterar till sina kollegor när något går fel och vi skriver rapporter i vårt format så att ingen känner sig utpekad.

– Många kollegor är rädda för att inte öka sin arbetstid. Men jag tror inte att det kommer att hända i vår grupp. För vi är väldigt starka. Många är ändå rädda, så jag är alltid den som tar ledningen och säger vad vi tycker. Vi har en bra dialog med chefen.

Jag vill kämpa mer

Lena är facklig representant på sin arbetsplats i Stockholms personliga stödavdelning, Kommunar.

Hon har så kallad PAN-anställning som från början var tänkt som assistent åt en anhörig.

–Det är en ganska hemsk anställningssituation. Det finns ingen löneförhandling och du är undantagen från LAS (Anställningsskyddslagen). Du kan arbeta i 7 år utan att bli heltidsanställd.

Lena säger att hon har turen att ha människor som följer hennes schema, men det är inte fallet för alla hennes medarbetare.

Hon vill ha mer kamp inom fackföreningarna och samhället i stort. Hon är glad över att folk i Amerika har börjat gå ut och demonstrera i stor skala, och hoppas att samma sak ska hända i Sverige.

– Vi hoppas att samhället återgår till gott skick. När familjen inte är den största enheten. Jag växte upp på 1970-talet och kände en viss anda från den tiden. Jag hoppas att förbundet växer igen och att alla går med.

Lenas 3 favoritord

1

vi

– Vi är de vackraste orden. Det visar att du inte är ensam i världen. Mycket större än någon av oss två.

2

folkbildning

-Allmän utbildning är folkets vilja att utbilda sig.

3

mod

– För mig betyder mod en bra etisk inställning, inte en sned. En person som är ansvarig för både sin tystnad och sitt tal.