”Jag anser mig vara ganska pratsam.” – Den här biten

Pappa är rektor, mamma är diakon

Sarah Parkmans pappa är pastor och hennes mamma är diakon i Svenska kyrkan.

– Så mycket som det pågår ett kulturkrig i dag så har det ingenting med vänster-högerpolitik att göra. På pappas sida var folk traditionellt kristdemokrater, och mamman var mer röd.

Politiken förmedlades med andra ord genom kyrkan och musiken i hemmet.

– Utifrån en kristen människosyn var de högst politiska gällande flyktingfrågor, solidaritet och miljöfrågor. Så jag fick det från barndomen. Min far bodde i Sydafrika på 1980-talet och var djupt involverad i anti-apartheidrörelsen.

Parkman är själv troende och det är ett återkommande tema i hennes konst. Hon talar om religiositet och helighet utifrån ”modersmålet”. kristet språk.

– Jag tror på Gud. Jag behöver tro på Gud. Jag känner mig trygg i det avseendet. För mig är musik ett språk för att vara i det andliga och det heliga.

konservativ politisering av kyrkan

Under julen väckte ett inlägg av högerinfluensaren Henrik Jonsson debatt.

Han deltog i julaftonsmässan och rasade offentligt mot att prästens predikan var vänsterorienterad och ”vaknade”.

Vi tittar närmare på den konservativa politisering som sker idag, främst inom svenska kyrkan.

– Ja, det är också väldigt intressant att det händer för att det inte kom inifrån kyrkan som rörelse. Jag hörde häromdagen att Sverigedemokraterna i kyrkan inte passar in där. Så jag undrar, ”Men vilka är de?” Ändå växte jag upp i hjärtat av svenska kyrkan i flera generationer, och världsbilden om Sveriges demokrati är djupt skild från kyrkan där jag växte upp i flera generationer. Och jag kommer också från en familj som är ganska konservativ på många sätt.
Det finns trots allt debatt om huruvida en ny religiös trend håller på att inträffa. Men om vi accepterar att det finns, tror du att det handlar om sökandet efter kyrklighet, eller tror du att det handlar om sökandet efter andlighet?

– Det är nog en kombination. Jag tror att det är ett utforskande av andlighet och rymd som kan fördjupa och förankra existentiellt utforskande. En plats där du kan prata med andra människor som har samma frågor men som inte nödvändigtvis får svaren.

Jag frågade Hampus Linder, en dokumentärfilmare som var en del av mansrörelsen, varför de åker dit. Hans svar vände upp och ner på mitt liv lite. Det finns många frågor som unga människor har som inte finns någon annanstans.

De kan inte prata om stora frågor. Vad händer efter att du dör? Vad är meningen med livet? Med andra ord saker som förmodligen en intellektuell av min typ skulle tycka att det är lite löjligt att prata om.
– Ja, för det är aldrig materiellt.

precis. Och efter det stänger det dörren för många frågor. Istället träder Jordan Peterson och andra charlataner fram. Kanske måste jag vara ödmjuk inför det?
– Jag tror säkert att det delvis är ett bredare misslyckande. 10-talet var en väldigt politisk tid, med en enorm feministisk rörelse, men det fanns inga bra manliga förebilder. Och har du inte det så blir det en ”walkover”.

– Någon som Jordan B. Peterson kan komma och visa att maskulinitet verkligen är en bra sak. Och det blir en väldigt subversiv bild av en förebild istället.

SD vill politisera folkmusiken

I likhet med kyrkan har det funnits några intressen som försökt politisera folkmusiken de senaste åren. Sverigedemokratiska partiet har en nationalistisk hållning. deras ideolog Matthias Karlsson och hans förening Gimle;

– Som material har folkmusiken i sig inget intresse av fasta etiketter, och den har inget nationalistiskt projekt i sig. Dess inflytande rör sig över gränserna. Men konceptet härrör också från 1800-talets nationalromantiska projekt. Därför är det bra att använda det ur politisk synvinkel. Detsamma gäller den feministiska och antinationalistiska diskurs som min kollega Samantha och jag förde för tio år sedan.

– Sverigedemokraterna har lika stor rätt att använda folkmusik som jag, men å andra sidan har de ingen rätt att bestämma vad det är. Och det står att det kom från det här eller från det här. Du är fri att använda folkmusik, men du måste vara försiktig med hur historien berättas om den.

Tror du detsamma gäller för Sverigedemokraterna?
– Nej, definitivt inte. Jag minns att 2010 var några medlemmar av Sverigedemokraterna i Sandviken och Okkerbo iklädda folkdräktsbyxor fram och bak. Det vore dumt att försöka använda något du inte vet något om.

gör-det-själv-kultur

Det har gått cirka 3 år sedan det tidigare verket ”Eros Agape”.

Sarah Parkman har sedan dess tillbringat tid med att skaffa barn, turnerat, skrivit massor av låtar och arbetat med sitt eget skivbolag, Super Traditional, där hon släpper ett nytt album. Streaming har minskat behovet för någon att publicera. Men så är inkomster från inspelad musik. Är det en utlöpare av den nya gör-det-själv-kulturen?

– Ja, då finns det ingen kris som inte ger något bra, det tror jag är sant. I förhållande till den kulturella och politiska situationen i Sverige är vi mitt uppe i en katastrof. Men jag tror att det kommer att komma ut mycket bra kultur. Samtidigt riskerar man att säga det att rättfärdiga vad Paradisa Restrand gör. Det är med andra ord något som bara kan sägas bakom stängda dörrar.

– Och vi behöver fortfarande kulturpolitiska medel för att säkerställa att alla har möjlighet att skapa, och inte bara de som redan har en bra position att uttrycka sig. Men jag känner att det händer mycket roliga saker musikaliskt just nu. För vi har gett upp tanken på att någon annan ska lösa det åt oss.

Läs PO Engqvist

Albumet Aster, atlas tog drygt två år att skapa. Sarah Parkman, trött från många turer, befinner sig på semester i en trädgård i södra Frankrike.

Så hon satte sig och läste PO Enqvists självbiografi.

– För första gången på ganska länge kände jag mig lugn. Och så insåg jag att just den här platsen hade specialbyggts av någon så att jag kunde sitta. Någon har kommit på en plats där alla kan vara med gratis.

– Trädgården innehåller olika delar av livet. Skönhet, arbete, alla påtagliga aspekter av jordbruk. Blommor, förfall, död.

Tanken är att Asters och Atlas ska vara en trädgård som man kan kliva in i. En plats där saker passar.

Atlas är en stor värld. De små blommorna är aster. Något personligt. Upplevelsen av att bli förälder. Och om döden. Inte längre ung, arg och lovande.

– Det handlar inte om att hävda sig, det handlar om att hitta en plats att skriva ifrån.

– Jag fick bevis och fick många komplimanger och priser. Jag är någon. Var ska jag börja när jag inte vill skryta? Och trädgården blir en metafor för livet. Det här är mitt liv och jag måste älska och vårda det.

”När jag mår bra gör jag inte mycket musik.”

Drivs du av lust eller ångest?
– Jag känner mig orolig! Verkligen! Så när jag mår bra gör jag inte så mycket musik. Jag brukar skriva min bästa musik när jag har ångest. Det är väldigt tråkigt på ett sätt.

På många sätt är det här samtalet med Sarah Parkerman verkligen ett samtal om livets många aspekter.

Från att vara ung och radikal till att vara äldre och värdesätta dina erfarenheter. Förvandla ditt livs ärr och omständigheter till något mer än bitterhet och oro. Och så återgår vi till humor med en twist.

– Jag tycker fortfarande att jag är väldigt sexig.

Du skulle förmodligen säga ja.
– Jag och Moa Lundqvist skapade ”Humorhimlen” i P3. Det finns någonstans i Sveriges Radios arkiv. Vi skämtar ofta där. När jag inte planerade att bli komiker drömde jag nog om att bli komiker.

– Det här är också en del av modern svensk historia. 2010 delade jag och Aaron Fram en kväll med stand-up på Stockholms queerklubb Högkvarteret.

Jag gjorde en hel komedishow med Aaron. Med Jonas Sjöstedt. 1 maj.
– Vad kul! Det säger också en del. Jag tänker, ”Åh, vilken kontrast” att ha levt ett liv där dessa saker plötsligt dök upp.

– Jag älskar humor, men jag behövde vara seriös med musik. Musik är seriöst för mig. Det är inte kul.