”Folk blir överraskade när jag är smart”

Hon har en blänkande förlovningsring på fingret. Trots det har Kirsty Armstrong varken fästman eller fästmö. Det låter nästan som början på en gåta men är en historia om vänskap. Ringen tillhörde en gång Jenny Cash – en legendar på huvudstadens ståuppscen.

– Jag träffade Jenny på mitt allra första klubbgig. Vi blev vänner och tack vare henne kom jag in i standupen väldigt snabbt. Jag fick ta hand om hennes gamla förlovningsring. Hon gick bort för två år sedan. Nu är den min turring, säger Kirsty Armstrong.

Är det ringen som komikern har att tacka för den hög av framgångar som de senaste åren staplats vid hennes fötter? Vakar kanske Jenny Cashs ande över henne? Eller är det äntligen skördetid efter tio år av ihärdigt giggande på ståuppklubbar och barer, tafsande snubbar och lön i form av flottiga hamburgertallrikar och fatöl? ”På spåret”, ”Bäst i test”, ”Svenska nyheter” – Kirsty Armstrong har tagit klivet in svensk underhållnings finrum.

Meritlistan må skvallra om en multihumorist som går hem i flera målgrupper, men i grunden är Kirsty Armstrong ståuppare med en tydlig agenda: Roa kvinnor genom att bjuda dem på igenkänningshumor, inte sällan medelst ”under bältet”-skämt. När hon i vår är ute på vägarna med soloshowen ”For the girls” är det för att brudarna ska få flabba.

– Länge fanns det en fördom i branschen om att kvinnor är en dålig publik. Men den byggde på att manliga komiker inte fick dem att skratta. Det är skillnad på vad män och kvinnor tycker är roligt. Den kvinnliga publiken gillar när man får kontakt, de tycker om att den som står på scen delar med sig och är personlig. Med den här turnén har jag velat skapa ett tryggt rum där vi tjejer kan garva tillsammans. Dessutom är det skönt med en publik som vet exakt vad jag menar när jag säger att en tjej är en slampa för att hon har 20 i denier.

Jag fattar noll, men så är jag också man.

– Det är alltså täthet på strumpbyxor.

Okej, du har inga skämt om Strindberg?

Kirsty Armstrong läppjar på ett glas Red Bull och sneglar över axeln, ut genom fönstret upp mot Tegnérlunden i Stockholm där Carl Eldhs idealiserade staty av diktaren tornar upp sig.

– Nej, jag tycker han är rätt trist alltså. Strindberg vs Ibsen, vem är tråkigast?

Turnén är på halvfart med två föreställningar i veckan. Däremellan giggar hon på gratisklubbar för att testa skämt och hålla sig i form för den betalande publiken. Det är därför vi sitter på Brasserie Nabo vid Tegnérlunden. Det är tisdag och i källaren bjuder klubben Valv1 på ståupp med fri entré. Dörrarna öppnas om en halvtimme men redan ringlar kön lång ute på gatan.

Att ”For the girls” riktar sig till kvinnor kan ingen som köpt biljett ha missat. Men även manspersoner är förstås välkomna, så länge de inte surar eller tar Kirsty Armstrongs sexskämt som en ursäkt för att efter showen antasta henne, vilket tyvärr inte är helt ovanligt.

– Äckliga gubbar kommer alltid att finnas, men visst är jag trött på dem. Tjejer håller aldrig på och äcklar sig, inte ens mina kvinnliga groupies. De är bastanta Bauhaus-lesbiska och jag är väldigt tacksam för dem. De är inte där främst för mina skämt, men det är okej.

Jag trodde killarna hade skärpt till sig.

– Jag också, men det är som om det är en stor backlash i hela samhället just nu. Jag menar tradwives, maskulin energi, manosfären. Vad är det för bullshit?

Låter som bra material för en komiker.

– Absolut, vi lever i en absurd och konstig värld. Jag kan prata om att det har gjorts studier som undersöker om kvinnor med endometrios anses mindre attraktiva än andra kvinnor. I stället för att försöka bota sjukdomen oroar man sig för hur den påverkar mäns potens.

När dörrarna till Valv1 öppnas är det huggsexa om sittplatserna. En majoritet av kvällens publik visar sig bestå av killar. Det är ett mönster som går igen; klubben drivs av August Mether och Hjalmar Lind och kvällens hemliga lineup består av sex män och en kvinna.

– Vi är fortfarande väldigt få tjejer som håller på med det här. Ibland när jag varit ensam kvinna i en lineup har jag i ren desperation skrikit: ”Finns det inga andra kvinnor som vill ställa sig på scen med mig? Jag klarar inte av det här ensam!” Då har det hänt att unga tjejer kommit fram till mig efteråt som jag sedan coachat i att skriva skämt. Men ja, frågar du en dålig manlig komiker om branschen är mansdominerad så kommer han att svara nej.

Som om det inte räckte är Kirsty Armstrongs paradnummer tabu i branschen. Av någon anledning betraktas det som billigt och ”hack” att som kvinna skämta om mens, sex och manligt/kvinnligt. Att prata om att knipsa livmodershalstappen anses direkt äckligt. Samtidigt är det få manliga komiker som inte har ett skämt om en prostataundersökning.

– Varje gång du går upp och pratar om den sortens saker blir du direkt reducerad till ”ännu en sådan kvinnlig komiker” i dina manliga kollegors ögon. Och du vet att du tappar lite av deras respekt. Så det är en avvägning som många kvinnliga komiker kämpar med.

I denna manliga värld har Kirsty Armstrongs överlevnadsstrategi varit enkel: spela blåst brud så att killarna inte känner sig hotade. Men efter segern i ”Jeopardy” och ”På spåret” tillsammans med vännen och komikerkollegan Hanna Niklasson Lublin är det kört.

– Du anar inte hur många som sagt ”Jag visste inte att du var så smart”. Jag är ju något av en dampig tjej i mitt uttryck, klär mig i glitter och leopardmönstrat. Folk kan liksom inte förena glitter med allmänbildning och intelligens. Det är ganska tröttsamt, men också lite skönt.

Humor är bevisligen en form av intelligens, men när det gäller framgångarna i de folkkära frågesporterna menar Kirsty Armstrong att det är rena slumpen à la ”Slumdog millionaire”, ni vet Danny Boyles film från 2008 där ”Vem vill bli miljonär?” möter ”Här har du ditt liv”.

– Jag har levt många liv, bott på olika plaster och träffat många olika människor.

Kirsty Armstrong överdriver inte. Låt oss göra några nedslag mellan i dag och födseln i Bournemouth för snart 35 år sedan och se vad det ger; hon och hennes syster är resultatet av ett förhållande mellan en svensk au pair och en rödhårig brittisk punkare. När Kirsty Armstrong var fyra år lämnade familjen Storbritannien för Sverige och Jönköping.

– Vi hamnade i Öxnehaga med alla andra invandrare. Mamma och pappa skiljde sig ganska direkt och mamma var ensam med två barn. Jag hade svårt att få kompisar eftersom ingen förstod vad jag sade. Men till sist blev jag kompis med en arabisk tjej som hette Liliana.

Vi hoppar fram några år: Kirsty Armstrong går på högstadiet. Hon bor nu i ett hus med sin mamma, syster, mormor och gammelmorfar i Skånes-Fagerhult. Livet i den småländska förorten har bytts mot livet på nordskånska vischan. Hon åker moped, hånglar med tjejer på hemmafester och ser fram mot Markaryds marknad. Dessutom är hon med i scouterna.

– Finalfrågan i ”Jeopardy” handlade om vem som gjorde uppror mot Gustav Vasa. Lätt. Nils Dacke. Jag hade varit på ett stort scoutläger som hette Dackefejden.

Efter gymnasiet är hon en ”partysvensk” i Oslo. Hon jobbar som ”stadsseller” i en värld som hämtad från norska tv-serien ”Exit”. Hon gör karriär och bli befordrad till rekryterare. Hennes chefer drar ladd och köper sex, sänker bolag och startar nya. En av dem spärrar hennes väg på en fest. Han säger att hon är ”drittfin” och kräver en kyss.

– I rummet jämte satt hans fru. Hon var Oslos vackraste kvinna. Jag lärde mig att det för sådana killar bara handlar om makt. Kanske ingen frågesportlärdom, men nyttig ändå.

Oslo lämnar hon för Kina innan hon tillfälligt hittar hem på Irland. Hon bor i ett stort hus med sin första kärlek och andra europeiska ungdomar som liksom hon jobbar med telefonförsäljning. Allt är frid och fröjd. Till dess att alla börjar bråka och ligga med varandra.

– Sista resan i semifinalen i ”På spåret” gick till Dublin.

Hur blir humor en grundbult i ens identitet? I Kirsty Armstrongs fall finns svaret i hennes många miljöombyten; hon var ”en tönt som flyttade mycket” och som insåg att det var ett sätt att snabbt få nya vänner: att vara rolig. Hur hon blev komiker låter sig inte förklaras lika kärnfullt. Vägen dit gick via dålig syn och ett krossat hjärta. Länge ville hon bli stridspilot, som farfar som slogs mot Hitler. Under gymnasiet var hon med i Flygvapenfrivillig ungdom.

– Farfar kunde berätta om hur han sett sina kamrater skjutas ned. Han var även med vid landstigningen i Normandie. Men det visade sig att jag hade ett synfel, så det var kört.

Hjärtat fick Kirsty Armstrong krossat i Stockholm. Där hade hon och kärleken hamnat efter att ha lämnat den gröna ön. Från en dag till en annan fick hon veta att han inte längre älskade henne. Hon å sin sida var inställd på en livslång kärlek. Reaktionen blev därefter.

– Jag var ett fullständigt vrak, kunde inte äta eller sova. Jag jobbade med barn på den tiden, de samlade pinnar och stenar åt mig för att försöka göra mig glad och deras föräldrar bakade kakor till mig. Det var snällt, men funkade inte. Till sist fick jag sjukskriva mig.

Innan hjärtesorgen hade hon anmält sig till en kurs i ståupp. I ett försök att samla ihop spillrorna av sitt liv släpade hon sig dit. Ståuppkomik blev en fristad och ventil. Hon blev hooked på adrenalinet och snart var dags för debut på klubbscenen. Platsen blev ståupp-institutionen Big Ben på Södermalm. Kirsty Armstrong var så nervös att armen domnade och hon trodde att hon fått en stroke. Trots det gick hon upp på scen och det gick bra och när hon klev av satt där en mycket blek kvinna med massa smink och skrattade gott – Jenny Cash.

– Jenny var en mörk och plågad person. Hennes humor var svart och handlade ganska ofta om psykisk ohälsa, men hon var samtidigt väldigt rolig. Jenny var toppen.

Själv trodde Kirtsy Armstrong att hon var immun mot vår tids folksjukdom. Men i höstas slog den ned som en blixt från klar himmel. Hon drabbades av en svår panikångest som fick henne att inte lämna hemmet på två veckor. Att hon i vintras började gråta när hon delade med sig av det i Carina Bergfeldts tv-sända talkshow gjorde inte saken bättre.

– Jag trodde verkligen att jag hade klarat mig, men jag antar att saker och ting hinner i kapp en förr eller senare. Jag hatar att vara sårbar, inte bara offentligt utan också privat. Jag ångrar inte det som hände hos Carina Berglund, men jag vill inte göra om det. Det kostade för mycket att vara så öppen. Efter det där spiralade jag ned i panikångest igen.

Bergfeldt.

– Fan, jag sade fel när jag var där också. En sak som jag kan bli lack på är att folk efteråt skrivit saker till mig i stil med ”Så klok du är”. Är jag klok för att jag mår dåligt? Sverige har en fetisch för att må dåligt. Det är som om ingen kan gilla en om man inte mår piss. Jag menar Sommarprat, vad är det för jävla sorgrunk public service håller på med? Lägg ned, säger jag.

Det är dags att gå upp på scen. Kirsty Armstrong har bytt sin Red Bull mot en bärs. Med den i ena handen och sin blommiga anteckningsbok i den andra gör hon sig redo. Att ha med boken är tillåtet på gratisklubbar, men förbjudet inför en betalade publik eftersom det ”bryter illusionen om att man drar saker ur röven”. Hon går upp på scen för att av somliga bli stämplad som ”ännu en sådan komiker”. Men Kirsty Armstrong kunde inte bry sig mindre.

– Jag känner mig trygg med vem jag är på scen. Som komiker får man hela tiden höra att man ska passa så många som möjligt. Men jag har hittat min publik och jag vet vad jag vill förmedla. Det enda som spelar någon roll för mig nu är vad brudarna tycker.

Läs mer:

Hanna Lublin Niklasson: ”Det finns en risk att ’På spåret’-publiken inte fattar”

Henrik Schyffert om hur man blir bra på ståupp: ”Undvik Norrköping – det är komikens rövhål!”