Man kan säga att nedförsbacken hade börjat redan i januari 2013. Det var då som premiärminister David Cameron höll sitt ödesdigra tal på nyhetsbyrån Bloombergs kontor i centrala London och efterlyste en mer flexibel relation mellan Storbritannien och EU. Premiärministern lovade till och med att om hans konservativa parti vann valet i maj 2015 skulle han omförhandla landets villkor för EU-medlemskap och sedan hålla en folkomröstning om huruvida landet skulle gå med i EU.
Detta var en enorm chansning, ett försök att tysta EU:s kritiker, både dess egna medborgare och det växande UKIP-partiet. Men som bekant röstade 52 procent för att lämna EU istället.
Så, nästan exakt 10 år efter folkomröstningen, ångrar britterna det. En klar majoritet säger också att de vill ha närmare band med EU.
Det är fullt förståeligt. För att Storbritannien betalade ett otroligt högt pris för sitt beslut att lämna EU. Framför allt ekonomiskt. Brexit har hittills beräknats ha minskat landets BNP per capita med upp till 8%. Men utträdet satte också tydliga politiska spår. Premiärminister David Cameron avgick dagen efter folkomröstningen 2016 och landet har haft ytterligare fem premiärministrar sedan dess. Italien under Silvio Berlusconi bleknar i jämförelse.
Opinionsundersökningar har länge visat att väljarna är trötta på brutna kampanjlöften och ekonomisk stagnation.
Och den volatiliteten ser ut att fortsätta. Labours Keir Starmer, Labours femte premiärminister, hade ännu inte avgått vid tidpunkten för tryckningen, men hans politiska överlevnad var i fara.
Opinionsundersökningar har länge visat att väljarna är trötta på brutna kampanjlöften och ekonomisk stagnation. Detta bekräftades i de senaste lokalvalen och var droppen för många partiledamöter och ministrar som hade krävt att Mr Starmer skulle avgå de senaste dagarna.
Parallellt förändrades den politiska situationen på ett annat plan. Som i många andra europeiska länder håller landet på att splittras, där de två traditionella nationella parterna tappar relevans och ett antal alternativa parter tar marknadsandelar. Det har gått bäst för det högernationalistiska Reform UK, som har varit landets största parti i mer än ett år. Nigel Farage & Co. har vunnit stora segrar i lokala och regionala val.
Men som bekant är detta inte heller något speciellt. Reformistiska högernationalistiska krafter är nu också störst i Europas två andra största makter, Frankrike och Tyskland, med var sin nationalförsamling och Alternativ för Tyskland.
Varken reformer eller nationalförsamlingar eller AfD har så mycket att erbjuda annat än populism och stängda gränser.
Detta är en skrämmande utveckling ur ett europeiskt perspektiv. De allvarliga tider vi lever i kräver politiska åtgärder om Europa ska behålla sitt stöd för Ukraina, konfrontera ett allt mer aggressivt Ryssland, hantera Donald Trumps nyckfulla politik och stärka Europas konkurrenskraft.
Varken reformer eller nationalförsamlingar eller AfD har så mycket att erbjuda annat än populism och stängda gränser.
Det är inget nytt för den här typen av politiska partier att bli uppsvällda på grund av lågkonjunktur. Men det krävs bara en snabb titt på de nordiska länderna för att se att ekonomisk utveckling inte är en universell förklaring till framgångarna för högerextrema partier. I Norge hamnar det progressiva partiet på andra plats i riksdagsvalet i september 2025, men både Sannfinländarna och Dansk Folkeparti håller en mer moderat nivå på runt 10 %. Här i Japan har som bekant antalet SD-väljare slutat växa sedan det blev den nuvarande regeringens stödparti.
Trots att man lämnar EU är handeln med EU fortfarande viktig och landet spelar en viktig roll i säkerhetspolitiken.
Den nordiska modellen att involvera extremhögern i hetsiga politiska strider och göra dem ansvariga för politiken och landet har haft effekten att dämpa partiutseendet och väljarstödet och bidragit till ökad stabilitet.
Det går inte att komma ifrån det faktum att även i Italien har situationen blivit mer stabil eftersom folkviljan har påverkat styret av landet. Giorgia Meloni och hennes italienska syskon har visat sig vara mer ansvarsfulla och pro-europeiska än vad deras rykte antyder.
Det betyder dock inte att tolkningsmodellen även gäller England, Frankrike och Tyskland. Varje land har sin egen historia och förutsättningar.
Oavsett resultatet är Storbritanniens motståndskraft avgörande för Europa som helhet. Trots att de lämnar EU är handeln med EU fortfarande viktig och landet spelar en viktig roll i säkerhetspolitiken. Speciellt med tanke på det senare vore det synd att se Keir Starmer bli avsatt inom en snar framtid, även om det var i linje med folkets vilja. Medan Labourregeringen uppenbarligen misslyckades på den ekonomiska politiken och på många andra fronter, var Starmers regering solid när det gällde europeisk politik.
Tillsammans med Emmanuel Macron utgjorde han ryggraden i Ukrainas ”koalition av de villiga” och motsatte sig även Donald Trump. Storbritanniens ledarskapsvakuum kommer att märkas över kanalen.
Att återupprätta nära band mellan EU och Storbritannien verkar vara själva definitionen av en win-win-situation.
Mr Starmer har också fört Storbritannien närmare EU. I maj 2025 hölls det första toppmötet efter Brexit mellan de två ledarna, med syftet att skapa en ”återställning” i relationen. Inför nästa toppmöte, troligtvis i höst, höjer Starmer nu föresatsen genom att lova en ”ny riktning” för förbindelserna med EU.
Naturligtvis är det möjligt att Storbritanniens nya premiärminister kommer att fortsätta en liknande EU-vänlig kurs. Det vore dock ett slöseri att äventyra detta momentum.
Att återupprätta närmare band mellan EU och Storbritannien verkar vara själva definitionen av en win-win-situation, både ur ett ekonomiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv.
Det finns dock fortfarande kraftfulla motståndare inom EU, inklusive Frankrike, som anser att Storbritannien själv är ansvarig för att välja att lämna. Den svenska regeringen har därför en viktig uppgift framför sig: att lobba för ett så Storbritannien-vänligt EU-tänkande som möjligt. Det handlar inte bara om britterna, det handlar om Europa som helhet.
