Efter månader av osäkerhet har Stegra säkrat det nödvändiga kapitalet för att fortsätta med sin investering i Borden. Om det lyckas kommer projektet sannolikt att bli världens första storskaliga anläggning för att producera järnmalmsbaserat stål med låga utsläpp.
Detta tillkännagivande är viktigt inte bara för Stegura utan också för frågan om privat kapital är redo att investera i Europas gröna industriella omställning. Det ska också inspirera andra aktörer att ta nästa steg. Politiken måste nu svara stabilt även på klimatpolitiken.
För att Sverige och EU ska ha en rimlig chans att klara klimatmålen måste utsläppen från produktionen av basmaterial minskas radikalt. Stål, cement och plast hör till de sektorer som har högst utsläpp. Utan en snabb omställning inom dessa områden kommer klimatmålen inte att nås. Tillkännagivandet av det säkrade lånet till Stegra är ett bra exempel på det förtroende som finns för att omvandla en energiintensiv industri, trots allt. Samtidigt återstår det verkliga testet fortfarande. Det handlar om att visa om Europa kan hålla sig till de spelregler som krävs för att investeringar i ny fossilfri industrikapacitet ska bli lönsamma.
”Om EU vägrar mot sin egen politik kan andra länder få industriella fördelar.”
Det är här som EU:s klimatpolitik blir avgörande. Handel med utsläppsrätter, avvecklingen av gratis utsläppskrediter och Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM) utgör tillsammans ryggraden i Europas klimat- och industripolitik. För att upprätthålla omställningstrycket måste Sverige och EU fortsätta att hålla höga ambitionsnivåer. Det skulle därför vara oroande om vissa medlemsstater ville urvattna eller bromsa handeln med utsläppsrätter.
EU:s regelverk sänder redan signaler långt utanför EU:s gränser. Vi ser redan exempel på kinesiska producenter som levererar lågemissionsstål till Europa, men dessa leveranser är fortfarande mycket små jämfört med den totala handeln. Dessa använder produktionsmetoder liknande de som för närvarande utvecklas i norra Sverige, men utsläppsminskningarna har ännu inte nått den nivå av nära nollproduktion som Sverige eftersträvar. Detta är ett exempel på den så kallade Brysseleffekten, där europeiska regleringar och krav formar globala investerings- och produktionsbeslut.
Men samma utveckling innebär också risker. Om EU avskyr sin egen politik kan andra länder dra industriella fördelar av de marknadssignaler som Europa självt genererar.
Faktum är att fossilt bränslefritt stål är fast beslutet att vara dyrare än konventionellt stål. Kostnadspremier varierar beroende på marknad beroende på tillgång till billig fossilfri kraft, transport, arbetskraft och kvalitet på råvaror. Forskning visar dock att merkostnaden för slutprodukten är begränsad. För vanliga bilar handlar det om några procentenheter, mycket lägre än de prisökningar som hushåll och företag redan tvingas stå för till följd av fossil energiosäkerhet.
”Sverige är väl rustat för att fortsätta leda i utvecklingen.”
Därför har Europa råd med något högre kostnader för fossilfria basmaterial under uppskalningsstadiet. Vad Europa inte kan tolerera är ett sammanbrott i förtroendet för övergångsvillkoren. Det skulle frysa investeringar, förlänga beroendet av fossilimport och försvaga både konkurrenskraften och det strategiska oberoendet.
Sverige och EU måste därför hålla fast vid denna linje. Detta kräver förutsägbar klimatpolitik med fortsatt stark prissättning på utsläpp och konsekvent implementering av CBAM. Det kräver också att kompletterande villkor finns på plats i tid, såsom utbyggnad av nätet, tillgång till fossilbränslefri el och hur transporter och annan infrastruktur fungerar. Riskerna med att företag agerar djärvt tidigt i övergången bör också delas mellan privata och offentliga aktörer, till exempel genom lånegarantier eller differentiella koldioxidkontrakt.
Slutligen måste vi bygga en pålitlig framtida efterfrågan genom gröna stålstandarder, offentlig upphandling och långsiktiga inköpsåtaganden. Här spelar både offentliga och privata köpare en viktig roll. Policyn bör klargöra att offentliga upphandlare kan och bör bära de relativt låga merkostnaderna för att gå vidare med övergången, medan stora privata inköpare, särskilt de inom fordons- och byggsektorn, kommer att behöva bidra till den långsiktiga efterfrågan.
Sverige är väl rustat att fortsätta leda utvecklingen med fördelen av fossilbränslefri elproduktion, ett starkt industrinät och ett omfattande stöd för omställningen från både industri och befolkning. Alla storskaliga förändringar innebär risk, och de bakslag vi sett under det senaste året lär inte bli de sista. Men att avstå från att försöka minimerar inte risken. Det handlar om att välja bort möjligheten till framgång.
Aaron Maltais, forskare och gruppledare, Stockholm Environmental Research Institute
Anna Hervé Emanuelson, Forskare, Chalmers tekniska högskola
Philip Johnson, professor, Chalmers tekniska högskola
Osa Lofgren, professor vid Göteborgs universitet
Björn Nyqvist, forskare och chef för Stockholms miljöforskningsinstitut
Anna Kadefors, KTH Professor
Johan Lutzen, Forskare, IVL Svenska Miljöinstitutet
Patrick Söderholm, professor, Luleå tekniska universitet
Max Ohmann, professor, Lunds tekniska högskola
Jonas Algers, Phil. Doktorand och forskare vid den fackliga tankesmedjan Katalys
Lars Zetterberg, Forskare, IVL Svenska Miljöinstitutet
