Att jag ägnade 20 år av mitt yrkesliv åt att arbeta med svensk inrikespolitik berodde på att jag trodde på Sveriges potential. I den meningen kan det jämföras med värnplikten.
Jag arbetade i Ingvar Karlssons och Göran Perssons socialdemokratiska regeringar i totalt sju olika departement, bland annat statssekreterare och planeringschef. Jag utsågs också till biträdande sekreterare i partiet. En av de anställda jag var chef för då hette Magdalena Anderson.
Jag har vunnit val fyra gånger och förlorat tre gånger.
Drygt fyra månader innan årets riksdagsval ser jag tillbaka på min egen politiska resa och efter en kort stunds betänketid har jag redan ett svar. Det betyder att jag inte kan rösta på det gamla partiet i årets val. Låt mig förklara varför.
Sverige grävde diken på 1980-talet. Innan järnridån hade vårt land de mest genomgripande reglerna i Europa. Carlsons regeringar (1986-1991 och 1994-1996) avreglerade dock inhemska kapital- och kreditmarknader, avskaffade valutakontroller, beslutade om nationella bankers oberoende och beslutade om EU-medlemskap. Därmed släpptes kraften att skapa välstånd.
Persson-eran (1996-2006) krävde en förstärkning av transfereringssystemet, vilket skapade perversa incitament. Det nya pensionssystemet har stärkt arbetsomfattningen. De viktiga strukturreformer som genomfördes av regeringen Karl Bildt (M) (1991-1994) återställdes inte. Sedan millennieskiftet, bland annat under Fredrik Reinfeld (2006-2014), har Sveriges skattetryck sänkts från 49 procent till 41 procent av BNP, samtidigt som landets reala skatteintäkter har ökat med över 700 miljarder kronor och landets ekonomi vuxit med 55 procent.
För mig är det tydligt att de S-ledda regeringarna under Stefan Lofven (2014-2021) och Magdalena Andersson (2021-2022) slår takten på framgångsrika reformer. Herr M:s regering (från 2022) med Ulf Kristersson i spetsen fokuserade då på systemkritisk intern och extern säkerhet, återuppbyggnad av ett starkt energisystem och sänkning av inflation och räntor så att tillväxten kunde ta fart igen.
Så vad hindrar dig från att rösta på den nya S-ledda regeringen?

●För det första regeringens inkompetens. Jag hade turen att bli anställd under 12 år av på varandra följande regeringar. Jag har aldrig träffat någon i näringslivet eller politiken som inte trodde att 1994-2006 var genomförbart. De åtta åren av S-ledd regering från 2014 till 2022 bröt det motsatta mönstret. Regeringen kunde inte styra kungariket, ta itu med brott som hotade demokratin eller kontrollera den ekonomiska politiken.
Idag är omvärlden mer kaotisk än någonsin. Vi lever i den mest hotande säkerhetssituationen sedan andra världskriget. Det fanns tillfällen i historien då Sveriges beslutsförmåga inte borde äventyras. Det här är en av dem.
Ingen potentiell S-regering har någonsin gått till val på att minska incitamenten så brett i något förmåns- eller försäkringssystem.
●För det andra det politiska samhället. Den politiska verkligheten är att om alla partier inom nuvarande regeringsram stänger sina dörrar måste den socialdemokratiske statsministern förlita sig på Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Båda partierna röstar nej till regeringar som de inte är en del av.
För mig är dessa partier i riksdagen de mest extrema, liksom försämringen av företagsmiljön, nedläggningen av kärnkraften, höjda bränslepriser, ökad invandring, sänkta böter, höjningen av skattetrycket och en negativ syn på Nato.
Det finns en anledning till att de gröna just nu är Sveriges mest kontroversiella parti i valkretsen. Vänsterpartiet har bojkottats av det judiska centralrådet sedan 2024 på grund av omfattande problem med extrem antisemitism.
● För det tredje, drivkraften för arbetet. Viljan att sträva är en stor tillgång för vårt land. Tidigare socialdemokratiska och borgerliga regeringar har båda bidragit till att bevara jobben. Den socialdemokratiska väljarkåren ökade dock över tid i områden som var beroende av välfärdssystem och minskade i områden som finansierade välfärdssystem.
Mitt gamla parti vill nu avskaffa bidragstaket och ta bort kravet på att nyanlända ska kvalificera sig innan de kan komma åt bidragssystemet. Dessutom måste vi höja arbetslöshetsersättningen, minska den allmänna arbetstiden för alla och minska jobbskatteavdrag. Sjukförsäkringsavdrag kommer att elimineras och pensionsplaner kommer inte längre att belöna livslånga karriärer.
Hittills har ingen S-regering haft potential att minska arbetsincitamenten så brett i något välfärds- eller försäkringssystem. Det skulle snabbt urholka arbetstiden i ekonomin och i slutändan tära på välfärdsfinansiering.
Som någon som anser att mitt politiska engagemang hittills är militärtjänstgöring i Sverige vill jag inte stödja denna systemförändring.
●Fjärde, omvandlingen av småhusområden i landet. Det finns inget mer svenskt än att drömma om ett litet hus med egen tomt på ett säkert läge. Cirka 70 procent av svenskarna har det som sitt livsmål. Men i Sydstyrda Stockholm, Göteborg och Malmö har man redan börjat satsa på att ersätta grönområden och parker med välfungerande villor och radhusområden med subventionerad bostadsbebyggelse.
En hyresgästförening styrd av Socialdemokraterna förklarade hur 600 000 lägenheter skulle sprängas på det här sättet. Var tredje bostadstomt byggs. Socialdemokratiska partiet tog beslut om hur planen skulle organiseras. Nya statliga förköpslagar ger tillgång till mark, markdirektiv utpekar områden för konsolidering och obligatoriska allmännyttiga företag måste bygga och hyra nya höghus i strid med normala upphandlingsregler. Statliga byggnadskrediter måste subventioneras.
Samtidigt stängs utsatta områden för migranter och försörjningsrörelser. På samma sätt blir vägen till en säker lärmiljö smalare eftersom majoriteten av friskolorna inte längre är tillåtna.

När människor inte längre kan sträva och använda sin fria vilja för att bygga en trygg framtid för sig själva och sina familjer, kommer samhället snabbt att polariseras. Som någon som anser att mitt tidigare politiska engagemang är militärtjänst i Sverige vill jag inte stödja denna systemförändring.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Mats Svegfors, pr-ansvarig och tidigare chefredaktör SvD: ”Därför kan jag inte rösta på en moderat längre.”
Statsminister Ulf Kristersson (man): ”Tack, Mads, för ditt brev.”
Rashid Faribal (SD): ”Jag skulle vilja be om ursäkt för min roll i bosättningskrisen”

