Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det verkar råda enighet i den pågående debatten om teater. Alla är överens om att något känns fel, men skiljer sig åt vad det faktiskt är.
Jonas Gardel vill ha starkare berättelser, dramatik och känslor (Expressen, 27/4). Odin Romanus beskriver modern teater där tekniker och koncept ibland känns viktigare än människorna på scenen (DN, 10/5). Eric Holmström försvarar experimentlusten, men påpekar också faran med att institutionens produktionsformer fryses in i färdiga processer långt innan repetitionerna börjar (Expressen, 14/5).
Och ärligt talat, alla som besöker teatern vet exakt vad det betyder.
En föreställning så självupptagen, tom och oorganiserad att två timmar känns som två år.
Det beror på att det finns många halvdana pjäser i Sverige just nu. En föreställning så självupptagen, tom och ogenomtänkt att två timmar känns som två år. Att se ett dåligt spel kan kännas som en attack på ditt liv. Men detsamma gäller helt konventionella dramer. Problemet är inte själva formen.
Jag har sett traditionella föreställningar som var helt livsavgörande, och föreställningar som kändes som långa träningspass för kommunalarbetare. Jag har sett experimentell scenkonst som öppnar upp verkligheten, och scenkonst som får dig att längta efter att allt ska ta slut. Både klassiskt berättande och upplöst samtida teater är original. Båda kan vara outhärdliga.
Så jag tror att diskussionen ibland kan fastna i placeringen av smak, när den verkliga frågan är något annat.
För problemet är inte att svensk teater experimenterar för mycket. Problemet är att mycket av dagens teater produceras under förhållanden som gör misslyckanden mer rädd.
Jag hörde en gång en producent beskriva vad det konstnärliga teamet tar in som smutstvätt. Det betyder saker som behöver tvättas, torkas, strykas och vikas innan de kan möta publiken.
Det är passande att Eric Holmström beskriver den organiserade teaterns produktionsapparat. Föreställningar planeras långt innan skådespelarna kommer in i rummet. Estetik, koncept och lösningar behöver ofta utvecklas långt innan maskinen tas i drift. Jag hörde en gång en producent beskriva vad det konstnärliga teamet tar in som smutstvätt. Det betyder saker som behöver tvättas, torkas, strykas och vikas innan de kan möta publiken.
Utbildningsinstitutioner hanterar stora budgetar och stora risker, men levande konst fungerar inte så.
Det är något konstigt livlöst med att vara för hårt skyddad från risken att allt går fel. Prestanda där allt fungerar men ingenting verkligen är i fara. Ljuset är vackert. Skådespelarna är skickliga. Pace fungerar. Scenkonsten är detaljerad. Ingenting riskerar att bli pinsamt, för stort, för mycket, för konstigt. Prestandan är så hårt skyddad mot risken för fel att det aldrig är riktigt farligt eller nödvändigt.
Och detta gäller inte bara institutionell realism. Detta gäller även experimentformler. En videokamera på scenen är inte automatiskt intressant. Dissolut dramaturgi inspirerar inte automatiskt till mod. Modern teater är också förankrad i poser, gester och kulturella signaler som reproduceras utan något verkligt behov.
Men jag tror ändå att experimentlusten måste skyddas. Inte för att allt experimentellt är bra, utan för att möjligheten att misslyckas är själva förutsättningen för födelsen av något verkligt levande.
Personligen skulle jag hellre se ett genuint fiasko som försöker uppnå det omöjliga än en välarbetad, felfri prestation som försvinner från din kropp innan du ens lämnar salongen. Fiaskot antyder åtminstone den avsikten. Någon försökte nå något som de förmodligen inte helt kunde kontrollera.
Teater ska vara en plats där rädsla för att misslyckas inte ska styra dig. Att repetera handlar inte bara om att implementera idéer som redan är klara, utan också att upptäcka det man inte riktigt förstår ännu. En plats där du fortfarande kan gå vilse.
När en show är skyddad från misslyckande är den också skyddad från dess potential att bli riktigt stor.
läs mer:
Christina Lindquist: Förlåt Jonas Gardel, vilket år är det?
Leif Zern: Är vi i ett undantagstillstånd eller befinner vi oss i världens ände?
Stina Ekblad: Om du säger att Jonas Gardel är föråldrad, vad är jag då?
Odin Romanus: Vi vill ha kärlek, blod och tårar – inget kiss i kakan.
Fördjupa din kultur med vårt nyhetsbrev
• Intro – Håll dig uppdaterad med det senaste inom musikens värld.
• On Stage – Spåra teater, dans och stand-up.
• DN Kultur – Best of Kulturredaktionen.
Anmäl dig här för att få dina favoriter från DN:s olika nyhetsbrev.
