Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Vilken förvirrande och svår final! Främst är förstås finska Linda Lampenius och Piet Palkonen. Men det är långt ifrån stensäkert, med minst 10 andra bidrag som tävlar om en plats bland de fem bästa.
De senaste åren har olika åsikter mellan domare och tittare blivit norm snarare än undantag, och de som inte kan få högsta betyg av vare sig domarna eller tittarna kan ta sig till toppen som den minsta gemensamma nämnaren. Och den marginalen kan vara mindre än vad många tror.
Tidigare i veckan publicerade New York Times ett omfattande och ambitiöst reportage om tvisten om Israels deltagande i Eurovision och den kris det har orsakat inom EBU. Filmen skildrar tydligt att Eurovision inte bara är en lättsam underhållningstävling, utan också en spelplan som kan utnyttjas för kulturell påverkan eller politiska positioner. Eller, som New York Times uttrycker det, ”en välorganiserad kampanj av premiärminister Benjamin Netanyahus regering för att omfamna Eurovision som ett verktyg för att utöva mjuk makt.”
Något liknande har hänt tidigare, fast kanske inte i samma skala. Ryssland har använt tävlingen för att provocera ukrainska myndigheter (som 2017 när man skickade artister till Ukraina som brutit mot inreseförbudet genom Krim). Azerbajdzjan anser att segern 2011 är politiskt viktig, och anklagelser om röstköp dök senare upp. Ukrainas seger 2022 ska inte heller glömmas bort. De lyckades sedan samla ett brett stöd för landet de nyligen hade invaderat, och deras seger (med en låt som de inte skulle ha vunnit något annat år) blev högst symbolisk.
New York Times granskning visar också hur lite som behövs för att påverka resultatet. I vissa länder är det så få som röstar att en liten, effektiv kampanj kan avgöra det totala resultatet. Förra året räckte knappt 500 personer som röstade 20 gånger i Spanien för att vinna 12 poäng bland tittarna, enligt New York Times. EBU:s nya regler har halverat antalet tillåtna röster till 10, men läget är oförändrat. Effektivare hade varit att endast tillåta en ID-identifierad röst per person, men en sådan lösning var för ekonomiskt klok för EBU.
Jurygrupper speglar också åsikter, men detta är inte heller ett perfekt system, eftersom det har funnits flera tillfällen i historien där jag har varit mycket misstänksam mot antingen ren jurykorruption, eller jurygrupper som helt enkelt diskuterat att sänka ett visst land i förväg av strategiska skäl.
Så vad betyder egentligen att vinna Eurovision? I ett alltmer konfliktfyllt och komplext Europa riskerar formatet för denna tävling att ställa två typer av vinnare mot varandra. Det är ett politiskt motiverat bidrag med en stark åsikt eller kampanj bakom sig, och en låt som omedelbart når lata tv-tittare i soffan eller i juryrummen. Förra årets bidrag gick till Israel respektive Österrike, där Österrike vann. I år kommer det troligen från Israel och Finland (eller Australien).
Så hur är det med Felicia? Nej, det här är inte Sveriges år. Det här numret är fantastiskt, och hur hård Felicias produktion än är, överröstas den av en starkare personlighet och tydligare låt. Men med allt turnerande inblandat i årets turnering, och SVT:s strama budget, kanske det här blir ett bra år för våra grannar på andra sidan Östersjön att hålla sig lugna. Hej Finland!
läs mer:
Bästa och sämsta? DN:s Hanna Fahl recenserar alla finallåtar
Parti möter bombhund när Eurovision tar över Wien
