Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Det var en vår då ingen i den svenska borgerligheten kunde undvika frågan ”Vad ska vi göra åt den radikala högern?” som hade svävat i bakgrunden i mer än ett decennium.
Avhoppen från det liberala partiet fortsätter, och just förra veckan slutade Uppsala kommunalråd Jenny Classon sin post till följd av partiets samarbete med Sverigedemokraterna.
Denna dissonans uttrycktes nyligen av den moderata nya house-influencern Isabella Loewengrip, som förklarade att kvinnor behövde bättre förstå pliktens matematik, och sedan försökte rädda allt genom att hävda att kvinnor röstar för känslomässigt.
Ungefär samtidigt förklarade Mats Svegfors att moderaternas syn på människor gjorde att de inte längre kunde rösta på partiet.
Det var lätt att förutse att denna fråga förr eller senare skulle slita isär den svenska högern. Frågan är snarare varför det tar så lång tid.
En liknande störning, om än i mindre skala, kommer sannolikt att avslöjas om Socialdemokraterna förlorar höstens riksdagsval, då man valt att mer eller mindre ställa sig på regeringens sida om invandringen.
Därför är Tidö 2.0 borgerligheten, där SD-nationalismen intar en slags naturlig position
Det som är intressant är att den ena sidan gång på gång verkar tro att den andra missförstår situationen. Det betyder att de inte kan räknas till en majoritet i kongressen.
I höstas försvarade Timbros vd, förbundskansler Nilsson, tankesmedjans inställning till Sverigedemokraterna i en intervju med DN med orden: ”Jag lovar dig, inom 10 år kommer alla att vara överens om Tidö 2.0.”
Tidö 2.0 är därför en borgerlighet där SD-nationalismen intar en slags naturlig position.
Ur statsminister Nilssons perspektiv ses detta bara som en tidsfråga. Förr eller senare inser alla att distansering är fel attityd. Jimmy Åkeson är inte Adolf Hitler!
Precis som folk som tycker att etnisk nationalism är dåligt faktiskt bara är lite för smarta för att acceptera folkets vilja. Det finns också paranoian att vi kommer att få se en upprepning av 30-talet i Tyskland.
Men riskerna för rasism och avhumanisering är inte längre bara potentiella scenarier som kan eller inte kan bli verklighet. Inflytandet av dagens retorik har länge varit uppenbart i de flesta icke-vita människors vardag. I ett klimat där extrema åsikter är berättigade överallt kommer klyftan mellan tanke och tangentbord så småningom att upphöra att existera.
Förra veckan rapporterade Aftonbladet att ett par Fanny och Karl, som sökt lägenhet genom en annons, utsattes för en våg av flagrant rasism bara för att hon var vit och han svart. Så det var inte en enda rasistisk reaktion, bara en reaktion på färgen på hans hud.
Det här är försvarstal och ska inte tas upp av någon, absolut inte media.
Aftonbladets artikel visar också ett annat utfall av denna situation. Texten är noga med att påpeka att Karl är en ”skandinav” som studerar till lärare och har tillbringat mycket tid med sin mormor på landet utanför Katrineholm. ”Så jag åkte dit mycket och gjorde det helt vanliga Svensson-grejen och byggde min svenska identitet därifrån”, förklarade Karl till Aftonblade.
Karl uppfyller med andra ord kraven på att vara svensk och förtjänar en riktig bostad. Han gör inga skumma invandringsgrejer. Han har ett CV från Sverige.
Små mentala fel som leder till defensivt tal som ingen, absolut inte media, ska ta upp.
De flesta av oss som känner en klump i magen inför den radikala högerns framfart sitter inte och väntar på att koncentrationsläger ska se ut att känna att vi fått rätt.
Abstrakta begrepp som ”ton” och ”konversationsstämning” är dumma. För när avloppsretoriken når vanliga människor i vardagen kan ingen fördöma den med vetenskaplig noggrannhet.
Men vi vet alla var detta kom ifrån.
När ett svenskt par i 20-årsåldern ställs inför rasbiologi bara för att de letar efter en plats att bo, måste det anrika politiska etablissemanget se sig i spegeln och inse att de delvis är skyldiga.
Läs fler texter av Johanna Frändén.
