Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Är folk helt tysta i sina huvuden? Märkligt nog funderar i så fall Greta Schulte (DN) på David Szalais hyllade roman Flesh, som vann Bookerpriset förra året och nu finns i svensk översättning av Amanda Svensson. Ingrid Elam (SVT) menar att titeln ”Kött” antyder att den manliga huvudpersonen Istvan ”känns mest autentisk i krig och samlag” och att ”vi är nära att läsa den här romanen som en berättelse om män och maskulinitet”. Rebecca Calde (DN) menar att Stephen verkar sakna en inre monolog helt och hållet. Han ”tänker knappt på sig själv, driver runt i världen utan mål eller fasthållanden.” Jenny Hegström (GP), som Schulte och de flesta andra kritiker, minns Camus alienerade Främlingen.
David Zarehs roman tycks ha gått i huvudet på kvinnliga kritiker. Kanske är det en bok som bara raka människor kan förstå.
Han får insikt av en psykolog, men blir sårad när hans svärson kritiserar hans primitiva maskulinitet, och gråter när han tvingas köpa en valp som han hade tänkt ha med sin son.
Huvudpersonen, Istvan, är inte det ”mysterium” som Schulte uppfattar honom som, och han är inte heller en modern utlänning. Huvudpersonen i Albert Camus roman Främlingen är likgiltig för världen och sitt eget öde, utan anledning eller förklaring. Samtidigt har István en skrämmande bakgrund. Han utsattes för sexuella övergrepp som tonåring och skickades till ett ungdomsfängelse. Han är vittne till en vän som sprängs till döds av en landmina i Irak, och sedan blir det ännu värre, men jag kommer inte att förstöra det. Hjärtskärande trauman och brutala olyckor dyker upp i nästan varje kapitel i romanen. Kanske finns det en lösning på detta ”mysterium”?
Och visst står det i rubriken. ”kött”. Det är så István ses av kvinnorna genom hela romanen. Greta Schulte verkade förneka på sin podcast Kära dagbok att introduktionen skulle vara en modern omvänd version av Lolita. Men det är precis vad det är. Den 40-åriga kvinnan som dyker upp i början av Flesh förstör 15-åriga Stephen på samma sätt som 40-åriga Humbert förstör 12-åriga Lolita.
Är folk tysta i sina huvuden? Det finns inte i Stephens huvud. Hans tankar, reflektioner och känslor finns genom hela romanen. Han får insikt av en psykolog, blir sårad när hans svärson kritiserar hans primitiva maskulinitet och gråter när han måste köpa en valp som han hade tänkt ha med sin son. Det är inte en konstant ström av medvetande, men det betyder inte att karaktärerna i romanen inte har inre liv. Isberget är gömt under vattnet. Läsaren måste föreställa sig sin egen inre monolog.
Alla som läser Flesh och, istället för att känna sympati eller förståelse, gör Stephen till en mystisk främling gör en märkligt grym läsning. Stephen är ingen främling för mig.
läs mer:
David Zare: ”Jag vill inte att min bok ska reduceras till en berättelse om maskulinitet.”
