Robin Gate bevisar att det finns en helvetisk klyfta mellan olika generationer där de inte kan förstå varandra.
Händelsen väckte en debatt om artisten Robin, sex och om det är gratis att bli upphetsad.
Detta kommer i kölvattnet av Robyns senaste album, Sexistential, och en intervju med DN där hon pratade om hur hon älskar att vara en ”pinsam, stygg mamma”.
Disruptiv tänkare och DN-skribent Johanna Frenden. Enligt den unge författaren inte alls.
Till exempel avfärdade Dagens Nyheters Saga Kavalin offentliga samtal om sex som ”förenliga med RFSU”.
Jag tror att man kan se liknande skäl när Expressens krönikör och sociala medier-chef Kristin Södren Sjögren kallade musikvideon till Håkan Hellströms låt ”Tequila” för ”en vidrig två och en halv minuts orgie av sex och dekadens.” Så hon pratar om dockfilmer.
Detta fanns inte alls på mitt 2026 bingokort.
Det som framför allt är mest tilltalande är den fräschör som konstnären, född i slutet av 1990-talet, uppvisar.
Ett symptom på en generation som helt tappat den politiska aspekten av sex.
En känsla av prydlighet som stör mig
Det är denna nyhet som gör att vi kan se ångesten riktad mot fetischdräkter vid Pride-parader.
Sex blev något som skedde bakom stängda dörrar och med persienner fördragna, och samtidigt ökade internetbaserad pornografikonsumtion bland unga.
Den offentliga sektorn avpolitiseras och privatiseras.
Sexpolitiken är vem som får bli upphetsad och ha sex, vilka former av sex som anses ”acceptabla” och vilka slags skildringar av sexualitet som är tillåtna.
Vems önskningar anses vara rationella och vem fördöms? Vilka typer av kroppar får utspela sig offentligt, och vilka typer av uttryck för sexuell lust är tillåtna?
När tv-serien Queer as Folk sändes för första gången i början av 2000-talet var det en politisk handling genom att den skildrade sex mellan män på olika sätt.
Detsamma gäller för den lesbiska serien ”The L Word” och, naturligtvis, ”Sex and the City.” Detsamma gäller för 2025 års serie ”Heated Rivalry”.
Allt detta var politiskt i sig och en del av en kamp som dagens ungdom tar för givet.
”Jag tycker att man kan se liknande resonemang när Expressens krönikör och sociala medier-chef Kristin Södren Sjögren kallar Håkan Helströms musikvideo till låten ’Tequila’ för en ’två och en halv minuts vidrig orgie av sex och dekadens’. Så hon pratar om en dockfilm”, skriver Emil Okello.
Även Caroline Ringskog Ferrada Noli
Det är förresten inte bara unga. Ännu värre är författarskapet av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Hon skriver: ”Jag vill leva i en värld där ingen bryr sig om vad poptexter säger.”
Rent antiintellektuell attityd.
Låt mig vara tydlig här, Caroline, poptexter har samma roll som målningar, böcker och pjäser. De speglar ett perspektiv på livet, vad som händer och vad som är viktigt.
Journalisten Anna Charlotta Gunnarson framhåller i flera sammanhang att popmusik är politisk.
Och Robin, liksom Caroline och jag och andra offentliga personer, ansvarar för vad vi lägger ut offentligt och hur vårt skrivande läses.
Robyns texter om IVF, singelskap och att vara upphetsad över 40 är väldigt politiska för Sex and the City.
Det är dock den konstnärliga touchen, inte graden av politik i popmusiken, som avgör den konstnärliga kvaliteten.
vi kämpade för sexuell frihet
Det som slår mig med den här diskussionen är detsamma som jag såg i min reportagebok, The Death of Slut – Deep Insights into Sexual Recession (Bite the Bullet Press, 2024).
Grunden för den här boken är att en före detta älskare sa till mig, ”Unga människor i dag söker trygghet före sex.”
Som en homosexuell man i generationen ”Sex and the City” kändes detta som det mest otacksamma jag någonsin hört.
Här kämpade vår generation för rätten att se sex som en aktivitet som bandy eller bergsklättring, rätten att sex inte behöver vara synonymt med romantiska känslor.
Och vad hände?
de går in i garderoben
Generationer efter oss gick tillbaka in i garderoben, drack te med våra föräldrar och gjorde sex igen till en konsumtionsvara som skulle bytas ut, för någon att ”ge” till någon som ”förtjänar” det, helst i utbyte mot en romantisk gest.
Det skapar en logik där kvinnor inte kan väckas i och för sig, utan använder sex som byteskapital, liknande det som sociologerna Eva Illouz och Dana Kaplan har beskrivit som sexuellt kapital.
Åtminstone enligt min ex-flickvän Alvin är detta en reaktion på att leva i konstant rädsla och ångest. Sex blir något dyrbart och en lyx.
Detta fenomen i sig kallas sexuell depression, och det finns flera bakomliggande fenomen.
Framför allt är skillnaden att min generation präglades av tro och framtidshopp, medan de har levt genom ekonomiska kriser, klimatkriser och krig i Europa som vi inte ens kunde föreställa oss.
När allt kommer omkring kommer FN att skapa fred och vi kommer att lösa klimatkrisen genom att stoppa användningen av hårspray som skapar ett hål i ozonskiktet.
Det finns helt klart en generationsklyfta här.
sex är politik
Till exempel har min generation, representerad av Robin och Frenden, ett politiskt perspektiv på att befria sig själva och positionera sig som sexuella objekt offentligt.
När författare födda efter 1900-talet, som DN-skribenten Greta Schulte, skriver om en sorts trötthet kring sex offentligt har de olika attityder och olika erfarenheter.
Schulte avfärdar Frenden genom att säga: ”När man ser tillbaka, var det tidiga 1900-talet ungefär detsamma som 1968 för min generation, en fattigmans formel.”
Sex and the City kastade en lång skugga över oss på 90-talet, trots att vi, till skillnad från 80-talet, knappast behövde en sexuell revolution. ”
Ett problem uppstår när avfärdandet av andras resonemang grundar sig på en brist på historia förklädd som ett påstående om oförmåga att empati.
Den här diskussionen handlar faktiskt mindre om Robyns musik och mer om att det finns en slags beröringsskräck centrerad kring sex som aktivitet och känslan av upphetsning som frigörelse.
Det är också vad Markus Hägglund missar i sin Aftonbladet-artikel som hävdar att Frendengenerationen slåss mot en fiende som inte finns.
uttrycka din tacksamhet
Hägglunds tes är att äldre generationer för gammaldags kamp och att det inte finns något subversivt i att prata om sex eller ta politisk ställning till sexuell frigörelse.
Snarare kan det vara en fiende som varken han eller Schult kan se. För vi har redan varit med i kampen och nu ser vi en generation som sliter isär grunden vi byggt.
Du kan vara lite tacksam för att du inte behöver utkämpa den här striden igen.
När min bok gavs ut 2024 såg jag ett tydligt mönster. Kritiker födda i slutet av 80-talet, precis som jag, visste precis vad boken handlade om.
Kritiker födda på 1990-talet förstod det aldrig och avfärdade det av den anledningen.
Detta bekräftade en av bokens premisser. Det vill säga att det finns en helvetesavgrund mellan olika generationer där de inte förstår varandra.
Robin Gate är ett exempel.
