När Lotta Antonsson var barn kom hennes mamma hem med veckotidningar som hennes patienter lämnat på jobbet. Som sjuksköterska behövde hon vila efter långa arbetspass och detta knippe med sax och tejp blev en bra sysselsättning för hennes två döttrar.
– Det var en salig blandning av tidningar med foton på alla möjliga ytterligheter. Från Fib Aktuellts avklädda och halverotiska grejer till mer dokumentära grejer i dags- och veckotidningar som Allers och Femina. Det var mitt första möte med den fotografiska bildvärlden, som förmodligen lade grunden för hela min konstnärliga väg. Och på något sätt gör jag samma sak idag som då. Det vill säga klipp och klistra.
Lotta Antonsson har precis lämnat sin ateljé utanför Falkenberg för Fotografiska i Stockholm. Nyligen har ytterligare en utställning med ett 40-tal av hennes verk hållits på konsthallen. ”Jag är allt” kommer att innehålla äldre verk från en karriär som sträcker sig över 30 år, men framför allt nyare verk. Bland verken, som ännu inte har packats upp i skrivande stund, finns en blandning av fotocollage, skulpturala installationer och objektbaserad konst.
–Du gjorde ditt bästa till slutet. Men jag gillar att jobba på det sättet. Jag kände mig alltid skyldig över att vara sista minuten, men jag lärde mig att komma överens med mig själv. Idag, istället för att ”skjuta upp saker”, säger jag ”vänta på dig själv”. En del av min arbetsprocess är att arbeta intuitivt och hålla saker öppna så länge som möjligt. Detta kan säkert vara en mardröm för museichefer och curatorer.
Lotta Antonsson uppmärksammades redan under sina studier på Konstfack som en av de svenska konstnärer som utvecklade postmodern fotografi på 1990-talet. Sedan dess har hon varit baserad utomlands, främst i New York och London. För närvarande delar hon sin tid mellan sin studio i Berlin och en studio utanför Falkenberg.
Under åren har hennes arbete utvecklats till en bred repertoar av tekniker. Oavsett medium är det alltid rotat i feministiskt underlag och fokuserar på frågor om identitet, makt och objektifiering. I Antonssons bildvärld finns analoga fotografier av kvinnor, ofta urklippta ur tidningar från det enorma bildarkivet från den tid då konstnären själv växte upp.
De är fotografier inbäddade i 60- och 70-talens glitter, med porträtt flyttade eller täckta med föremål. Ofta hämtade från de kustnära platser där konstnären växte upp. Det finns referenser till både surrealism och psykoanalys i skal, kristaller och stenar som täcker delar av kvinnans kropp. Det är symbolladdade, attribut som till viss del förskönar, men som samtidigt ger bilden något främmande, kanske något bortom det rent visuella.
Här hittar du en installation där föremål placeras på spegelpodier, som önskvärda produkter som visas i en lyxbutik. Liksom kvinnokroppen är det ett objekt som kännetecknas av uppskattning och lust, men genom sitt material erbjuder det också ett utmanande perspektiv. Genom spegeln riktas betraktarens blick mot sig själv. Det handlar om att se och att bli sedd.
Konstnären själv anser att hennes fotografier alltid ifrågasätter objektifieringen av kvinnor. Uttrycket har dock utvecklats under åren från ”besvärligt” till något mer subtilt.
– Jag anser mig fortfarande vara skarp, men idag har jag blivit mer metafysiskt abstrakt och känslig. I mina skulpturala installationer fascineras jag av hur skala, kropp och materialitet möts. Det är som någon sorts konstig koreografi, en flytande rörelse mellan nutid och dåtid, eller mellan kropp och själ.
Lotta Antonsson har även arbetat som lärare i många år, bland annat som professor i fotografi vid Göteborgs universitet HDK-Valand. Hennes nästan livslånga besatthet av fotografi och analoga processer, som att ta, manipulera och tillägna sig, väcker frågan om hur hon har påverkats av dagens digitala händelser. Konstnären hävdar att han inte är en ”internetperson” och anser att hans fysiska samling av bilder från olika loppmarknader och auktioner är en del av hans konstnärliga process. Men visst, säger hon, påverkas även hon av dagens ständiga bildström.
– Försök att organisera och hitta pauser. Jag är intresserad av vad som händer när jag pausar den cykeln, när jag reflekterar istället för att konsumera. Samtidigt fick vi lära oss att sociala medier har stor makt. Som informationskanal och unik plattform för både konstnärliga och politiska syften. Men det medför också en viss intern konflikt… Kan jag till exempel använda Instagram som PR-kanal för mitt arbete samtidigt som jag lägger upp protester mot bombningar i Palestina?
Innan Lotta Antonsson återvänder till att installera sitt verk frågar jag henne om hon betraktar sin konst som politisk.
– Jag brukar fråga mina elever hur deras arbete speglar det som händer utanför dem. Om jag skulle behöva svara på den här frågan själv skulle svaret nog bli att det spelar roll om tittaren tycker att det är politiskt eller inte. Men det personliga är politiskt… Så min konst är politisk i den meningen att all konst är politisk. Att vara konstnär är i sig en destruktiv handling.
faktum.Lotta Antonson
Svensk konstnär född i Varberg 1963.
Baserad i Berlin och Falkenberg.
Arbetar med fotografier, videor, teckningar, collage, installationer etc. Hennes verk finns i flera privata, internationella och offentliga samlingar, bland annat på Moderna museet och Magasin III i Stockholm, Hasselbladsstiftelsen och Göteborgs konstmuseum.
Håller just nu en separatutställning ”Jag är allt” på Fotografiska i.
Stockholm pågår från 25 april till 29 november.
läs mer:
Japansk folkkonst och svenska folkhus möts på Nationalmuseum
Nytt konstgalleri för fotografisk konst har samtida och ikoniska verk
