Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Få har nog missat diskussionen om hur Sveriges födelsetal minskar. Ett växande antal politiker och tänkare introducerar ständigt nya insikter om orsaker och konsekvenser av vad som allmänt beskrivs som en allvarlig demografisk kris. Det är inget nytt om att fluktuationer i förlossningar orsakar uppståndelse. Det var minst lika mycket tjafs om tomma förskolor på 1930-, 70- och 90-talen. Vi kunde i ordning hitta ”befolkningsproblemets kris” (1934), ”befolkningsproblemets nya kris” (1962), ”befolkningsproblemets nya kris” (2001) och ”den nya krisen för befolkningsproblemet” (2025). Det lät likadant varje gång: inget barn kommer att födas! Det kommer inte finnas några människor kvar.
Än idag finns det en tendens att känna att vi befinner oss mitt i en befolkningskris.
Kanske då kan SCB:s senaste prognoser höja en del på ögonbrynen. Det innebär att Sveriges befolkning kommer att växa med 6 procent till 2050 och med 18 procent till 2100.
Gynnsamma åldersstrukturer, sjunkande dödlighet och fortsatt invandring mer än kompenserar för blygsamma nedgångar i födelsetalen.
Det är med andra ord fler svenskar, inte färre. En gynnsam åldersstruktur, sjunkande dödlighet och fortsatt invandring mer än kompenserar för den blygsamma nedgången i födelsetalen.
FN:s globala prognoser kräver ännu större ökningar med 17 procent till 2050 och 24 procent till 2100. Sammanfattning: Få demografiska prognosmakare verkar förutsäga en omedelbar befolkningskollaps. Varken i Sverige eller världen.
Även antalet barn som föds i Sverige har faktiskt legat ganska konstant under de senaste decennierna. Antalet har fluktuerat mellan cirka 90 000 år 2000, 101 000 år 2005, 116 000 år 2010, 115 000 år 2015, 113 000 år 2020 och 97 000 år 2020 och förväntas nå 5,001 år 2025. 2035.
De flesta svenska handlare kommer förmodligen att se detta som ett mindre mirakel med en stabil kundbas. Visst måste man förstå att det kan vara svårt att reglera antalet förskolor, men det verkar vara ett ganska tungt samhällskontrakt att unga i Sverige måste föda i exakt samma takt varje år för kommunpolitiker.
Så vad handlar allt media och politiskt väsen om?
Faktum är att det för närvarande pågår en spännande förändring i hur unga människor runt om i världen ser på familjer, med nya sätt att tänka som påverkar hur de ser på familjer och barn. Om det är kulturella trender eller ett permanent nytt sätt att se på familjen återstår att se. Särskilt i medelinkomstländer som Indien, Indonesien och Latinamerika minskar antalet födslar, vilket kan ha en stor demografisk påverkan på lång sikt. I Sverige har kvinnor i åldrarna 20 till 25 födda i slutet av 1990- och 2000-talen fött färre barn än tidigare generationer, men det återstår att se hur många barn de kommer att få när de fyllt 30. Och kanske ska vi överlåta gissningarna till de neoromantiska tarotkorten om vi kommer att få fler eller färre barn i våra tidigare generationer.
I regioner i världen där nedgången i fertiliteten tenderar att vara ganska långvarig, som Sydkorea, verkar den oron mer berättigad. Där är den nyfödda kohorten mindre än en tredjedel av den 55-åriga kohorten födda omkring 1960. Låga födelsetal i Östasien och Sydeuropa är lättare att förstå än de senaste trenderna i Sverige. Många unga svenskar kommer utan tvekan att sluta skaffa barn om de utsätts för Sydkoreas arbetstider och familjepolitik.
Sverige har en av de yngsta befolkningarna i Europa, men det finns fortfarande inga tydliga tecken på att det finns för få barn i någon årskull för att riskera att på kort sikt snedvrida åldersstrukturen.
Bland alla dessa trender sticker Sverige ut som ett av världens höginkomstländer där åldersstrukturpanik är den minst angelägna anledningen till att ändra familjepolitiken. Sverige har en av de yngsta befolkningarna i Europa, men det finns fortfarande inga tydliga tecken på att det finns för få barn i någon årskull för att riskera att på kort sikt snedvrida åldersstrukturen.
I länder med måttligt höga födelsetal, som Sverige och USA, tror vissa tänkare att en stor apokalyps är osannolik inom en snar framtid, och de oroar sig istället för en befolkningskollaps efter år 2100. Ett rimligt motargument till detta är att det idag är omöjligt att påverka andelen 2025 barns barnbarn som kommer att föda ett, två, eller 21:a århundradet. Vi kan med gott samvete lämna över lite politik till 2090-talets samhällsingenjörer.
Endast 2 % av jordens jordlevande däggdjursbiomassa är vad vi betraktar som vilda djur. Denna andel förutspås fortsätta att minska snabbt under 2000-talet.
Om vi utökar vårt taxonomiska perspektiv till andra arter på jorden, särskilt de som inte lever i nära anslutning till mänskliga däggdjur, hittar vi varelser för vilka det finns stor anledning att oroa sig för deras överlevnad inför befolkningsminskningen. Under den neolitiska perioden, för cirka 10 000 år sedan, stod människor och deras boskap för mindre än 1 procent av jordens marklevande däggdjursbiomassa. År 1850 hade andelen ökat till närmare 80 procent och idag är den 98 procent. Endast 2 % av jordens jordlevande däggdjursbiomassa är vad vi betraktar som vilda djur. Denna andel förväntas fortsätta att minska snabbt under 2000-talet. Därför blir det fler människor, fler boskap, fler husdjur och mindre natur.
Kanske kan upplevelsen av 1930-talets Myrdals befolkningskris, nu kulturellt helgonförklarad, vara betryggande för dem som känner existentiell oro över Sveriges minskande befolkning. Kvinnor födda på 1900-talet till och med 30-talet fick fler barn än någon annan generation under hela 1900-talet. Från 1934 till 2025 växte Sveriges befolkning från 6,2 miljoner till 10,6 miljoner.
läs mer:
DN Diskussion. ”Det är orättvist att snåla med IVF och klaga på att det föds för få barn.”
Max Jelm: Nu vill alla politiker att unga ska ligga värnlösa, men är det rätt sätt att se på det?
