Johanne Lykke Naderewandi berättar om Simone de Beauvoirs ”The Mandarin”

Litteraturvetare som skriver om Simone de Beauvoirs roman Mandarinen brukar börja med att slå fast att boken är en viktig roman, och sedan förklara vilka av karaktärerna i romanen som är kartongversioner av vilken berömd nu levande författare.

För mig brydde jag mig inte riktigt om det. Kanske påminner romanens unge, opportunistiske vänsterskribent Henri Perron oss om den verkliga Albert Camus. Vad vet jag? Jag känner honom inte. Jag är frestad att säga att det här är en roman, inte en rapport.

Den 25 december 1944 drog tyska trupper sig tillbaka från Paris. För första gången på ett tag är himlen kolsvart och tyst. I en rödmålad lägenhet dekorerad med mistel skålar ett gäng vänner för slutet av ockupationen. Det finns också vänsterintellektuella, författare, motståndsrörelser och journalister. Kvinnorna bär gamla malätna klänningar och ransoneringsskor som gnisslar när de går. Unga människor minns knappt världen före kriget. Äldste känner till en förlorad värld.

Kvällen är inbränd på sidorna, det varmt upplysta rummet får dig att känna att du bjuds in i en krets av förkrossade och sörjande människor som trots allt överlevt. I fyra år har människor vaknat upp till samma fråga: ”Flamrar hakkorset fortfarande ovanför senaten?”

Bokens karaktär, psykoanalytikern Anne Dubreuil, verkar förvisso ha deltagit i en annan fest än de flesta. En spökfest där det finns fler döda än levande. För henne är det ”den sista julen på jorden” och hon ser sin död överallt. De som dödades av nazisterna, de som stupade i frontlinjerna och de som miste livet i motståndsaktiviteter verkar alla sorgligt titta på festivalen och fördöma den bakom kulisserna. Detta beror på att levande människor snabbt glömmer dem. Hon såg sig omkring i sällskapet och observerade: ”Allt jag får, stjäl jag från dem.”

Den här romanen, som är på över 700 sidor, kretsar kring denna krets, med Anne Dubreuil och Henri Perron som huvudpersoner, och även influerad av Paul, som älskar Henri så mycket att han så småningom blir sjuk, och Robert, som älskar Anne som en avsexualiserad följeslagare. Romanen säger: ”Det är en katastrof för en kvinna att bli älskad av en författare”, och det kan vara sant.

Romanen utspelar sig i en verklighet där böcker kan förändra det offentliga samtalet, där kapitalismens död känns så nära förestående att dess begravningsklockor kan höras. I askan av ett samhälle som förstörts av krig försöker männen bygga upp en mäktig vänsterrörelse. Henri, genom sitt arbete på tidningen L’Espoir, och Robert, genom sitt nygrundade politiska parti, drömmer om att ena vänstern på bred front. På andra håll gör kvinnor sina affärer, krymper utåt och expanderar inåt, tänker, arbetar och älskar varandra. Kriget tog en annan typ av skada på dem eftersom de är väktare av något helt annat. Hushållsarbete och omsorgsarbete tillhör dem. Och såklart kärlek.

De minns alla ett förflutet före katastrofer, ett förflutet som alltmer verkade vara en konstig dröm, en tid då det var lätt att skilja vän från fiende, en tid då ”livet var så enkelt som en bild i en sagobok.” Denna handling kan förklaras på följande sätt. Kriget är över, vad gör vi nu? Och vilka är vi på andra sidan av katastrofen?

När jag först läste Mandarinen var jag ung och kunde respektera boken helt enkelt för att den var tjock. I flera veckor bar jag runt den som accessoar, släppte den på fönsterbordet på Café Valande med en sådan duns att alla på andra sidan rummet var tvungna att titta upp och stirra på den. När en bekant frågade mig om jag hade läst boken ljög jag, så jag bestämde mig för att läsa boken. Ja, sa jag. Självklart läste jag den. behaga.

Och för att vända den där dumma lögnen till sanning lånade jag en bok på biblioteket, även om jag faktiskt tyckte att Simone de Beauvoir var galen. Trots att jag var 19 år och faktiskt hade läst Avskummanifestet. Jag läste klart den här boken med en slags heroisk disciplin, som om jag vore en nunna och boken var en obligatorisk men dödshelig bok. Jag brukade veta att det var värt det, för bortom en pliktkänsla fanns det en chans att det skulle komma något världsomskakande.

Den här boken har nu återutgivits med Osa Mobergs ”Simone Punch Jug,” och jag är förvånad över att finna att Anne och jag, som jag trodde var åldrar på den tiden, nu är i samma ålder. Det verkar inte som en dålig sak att läsa den här boken så gammal. För när du läser den här boken igen, säg, om 20 år, kommer du inte att behöva någon disciplin alls. Jag läser den som om jag slukade en mysterieroman, på samma sätt som Nadines tonårsälskare Diego läser Hegel och Kant innan han dödas av nazisterna.

På den tiden var den enda romankaraktären jag försökte spegla mig i Annes tonårsdotter Nadine. Nadine var en ful och outhärdlig tjej som överraskande kunde ”avsiktligt blöda”. Jag läste henne som en iskall nihilist och tyckte att hon lekte med människor som andra leker med dockor. Istället för den ömhet som en vuxen kvinna känner mot en ung människa känner jag nu stor ömhet mot henne. För hon är inte alls dålig, men hon är allvarligt traumatiserad. Kriget berövade henne barndomen och tvingade henne in i en trång isoleringscell för alltid. Hon är inte det minsta ful, hon är förstenad av smärta.

En scen som fastnar i mitt sinne är när Anne, Henri och Robert är på semester och cyklar genom hisnande landskap, sitter på ett lantligt torg för att svalka sig, när de ser en tidningsrubrik om atombombningen av Hiroshima. Och som en blodröd yxa kommer världen att delas i två delar. Bin surrar runt i lavendelfälten på torget här, men där borta försvann en stad med 400 000 människor på ett ögonblick.

Mitt hjärta sjunker för att tänka att det är samma yxa som vi lever igenom nu. Du sitter på stranden iförd en röd baddräkt, medan på andra sidan samma hav fortsätter blodbadet oavbrutet. Vad betyder frasen ”efterkrigstiden”, där det inte finns något slut på kriget? Hur gör du motstånd från en sömnig strand? Mandarinerna försöker förstå innebörden av litteratur i en värld nedbränd till grunden, och undersöker om det är möjligt att fortsätta skriva ”bland ruinerna av Hiroshima”. De säger att det är möjligt. Det är inte möjligt. Det måste gå.

Den här boken känns ibland som science fiction, som att läsa ett dokument från en socialistisk främmande planet.

Den här boken har också en helt annan klyfta. De Beauvoir är både rasande och sympatisk mot de privilegierade intellektuella som förekommer i denna bok, dessa mandariner som är långt ifrån fattiga eller socialt missgynnade. Hon avslöjar deras elitism och borgerlighet, men samtidigt kan hon verka omedveten om sina egna blinda fläckar.

Det finns rasistiska namn på icke-vita, exotism i beskrivningar av alla icke-västerländska kulturer och en ganska kvinnofientlig syn på kvinnors kroppar. När Ann besöker USA besväras hon sällan av Jim Crow-lagarna. När hon besöker Mexiko tittar hon på lokalbefolkningen på långt håll, som om de befinner sig bakom glas. Det sägs ofta att ”tiderna var annorlunda”, men jag har aldrig ägnat så mycket uppmärksamhet åt den förklaringsmodellen.

Ändå är Mandarineluna framför allt en bok om människor som tror att det är möjligt att förändra världen och som tror att det är möjligt att förändra världen, och som är ”människor som (nödvändigtvis) blir reaktionära som påstår sig vara opolitiska.” Det här är en bok om att försöka organisera en politisk rörelse, misslyckas och försöka igen. I ett ögonblick känns det som science fiction, som att läsa ett dokument från en socialistisk främmande planet, men i nästa rad får man den kusliga känslan av att boken faktiskt skildrar själva verkligheten i vår stackars elände som vi lever i.

Precis som den ryske emigrantförfattaren Skriassan observerade att det bara verkade finnas två möjliga framtider för Europa: att införlivas i Stalin eller att bli koloniserad av USA. ”Amerikansk imperialism, liksom rysk totalitarism, kräver obegränsad expansion”, säger han. Deras era, liksom vår, präglas av totalitärt våld, dystra framtidsutsikter och farliga kulturella trender.

Så hur läser man en bok som verkar innehålla hela universum? Du kanske försöker och misslyckas, men försök igen. När han når slutet, utmattad som efter en lång vandring, dyker en partner upp, den unge idealisten förvandlas till en desillusionerad 30-årig man och relationer faller samman. Men det mesta finns kvar. Kvinnor är fortfarande underordnade män, och litteraturen är i en ständig loop och ifrågasätter sin egen innebörd. Allt förblir detsamma och allt förändras.

Även efter att jag lagt ifrån mig boken fortsätter en passage från det sista kapitlet att resonera i mitt hjärta. ”Ångest, sabotage, motstånd, det kan hanteras av en minoritet.” Faktum är att man inte behöver vara många för att förändra världen. Men du måste fortsätta försöka igen och igen. Du kan bevittna blodbadet från den sömniga stranden.

läs mer:

Johanne Lykke Naderewandi: När man väl kliver in i häxkretsen vill man aldrig lämna.

Kärleken som förändrade Simone de Beauvoirs liv