Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
En präst håller ett ångertal i en modern kyrka med stora glaspartier. Du kan se fåglar genom det vackraste fönster du kan tänka dig. Jag provade att putsa fönster och blev mycket imponerad då det främst skapar en smörig känsla.
Jag försöker tänka att döden kanske inte är slutet, utan början på att bli Targox. Tills fågeln kraschar rakt in i ett rent fönster.
Flera gånger förvandlades jag nästan till en fågel. Jag råkade gå rakt in på upploppet när polisen sa att situationen var lugn och för nyhetsfotografer var det bara att åka dit och göra sitt jobb. Då skrek någon, ”Kamera!” Jag ramlade ner och blev sparkad och slagen av ett 15-tal personer, men när det stannade i ungefär en sekund vågade jag titta upp. I det ögonblicket hörde jag en duns som träffade halva ansiktet. Bakhuvudet studsade mot asfalten och smärtan var så stor att tiden stannade och jag kanske borde ha förvandlats till en gråsparv då.
En läsk föll ner i en läskmaskin på akuten och gick sönder, vilket fick allt att kollapsa. Jag satt där med fotspår på halva ansiktet, blodig och grät för att jag var tvungen att dricka läsk genom ett litet hål i sidan av ansiktet.
Några år senare mutade jag en fiskare för att ge mig skjuts till Aoshima, Japans ”Kattön”. För den som inte är allergisk mot päls är det ett paradis. Det skulle vara ett slentrianmässigt reportage på DN, men sightseeingbåten gick sönder, så jag hoppade på en fiskarbåt. Han stod stadigt på ratten när den första vågen kastade upp båten. Jag hoppade upp och kände mig viktlös i himlen. Jag hittade ett rep och band mig, skrek, hoppade upp, såg den andra änden av repet lossna och lyckades till slut binda mig till båten. Jag skummade och flög i ungefär 15 minuter och skrek som en skata.
Vi anlände till Cat Island, och utsikten där var spektakulär. Fem personer och hundratals katter överlevde. Kattungens kadaver upptäcktes under den tidigare kastreringsoperationen. Under pandemin var det inga turister och kattmat blev ont om. Det var inte lätt.
Några år senare var jag i Jerusalem med min korrespondent Emma Bouvan. När jag stod på taket av hotellet kom två missiler flygande mot mig och lyste upp natthimlen. När den plötsligt blommade och förvandlades till ett klustervapen var den läskig även om den föll långt bort. En norsk fotograf stod också på samma tak och önskade honom lycka till på nästa missilsafari. När flyganfallssirenen ljöd igen fanns inga raketer i sikte, så de sköt duvor från taket istället.
Talet var vackert. När prästen skulle avsluta sitt arbete, flög samma fågel, eller kanske en ny, vrålande in i kyrkfönstret. När jag dör vill jag bli en strömmingsgris.
Läs mer av DN:s serier. Till exempel Jessica: När hennes fötter blir blå frågar hon Dr. AI och Ranta: Kan någon skicka mig ett rött hjärta?
