Detta är en åsiktsartikel av Dagens Nyheter. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i artikeln.
De senaste veckorna har konflikten mellan det styrande partiet och det lagstiftande rådet väckt intensiv debatt på ledarsidor och i juridiska kretsar. Rådet har publicerat några ovanligt skarpa bedömningar av centrala delar av regeringens lagstiftningsagenda, särskilt straffrättsliga reformer. Denna debatt presenteras ofta som en valårsdebatt, eller en teknisk oenighet om gränserna mellan lag och politik. Men det som händer är något mer fundamentalt: en kamp om konstitutionell politik, vem som styr, med vilken auktoritet och hur den makten faktiskt utövas.
Innan man förklarar innebörden av termen ”konstitutionell politik” är det nödvändigt att kort förklara dess bakgrund. Lagrådet är Sveriges rådgivande organ av högre domare som granskar föreslagna lagar för att säkerställa att de följer grundlagen och rättsliga principer innan nationalförsamlingen röstar om dem. Även om regeringar måste lägga fram lagförslag för behandling och yttranden inte är juridiskt bindande, är lagstiftande råd en central, om än ofta osynlig, del av lagstiftningsprocessen.
För anhängare handlar det om en välbehövlig omfördelning av makten från icke-valda teknokrater till förtroendevalda.
Kritiker av regeringen tror att det allt mer fientliga förhållandet beror på en övergång till mer hårt kontrollerade utredningar, där slutsatser ibland förutbestäms av regeringen snarare än att de kommer från öppen analys. För anhängare handlar det om en välbehövlig omfördelning av makten från icke-valda teknokrater till förtroendevalda. För kritiker är det en maktkoncentration i Rosenbad, en försvagning av den institutionella oppositionen och en förskjutning bort från en politisk kultur som skyddar bred förankring.
Utöver straffreformen finns det flera fall där svar på förfrågningar ignoreras eller förbigås, där beslut fattas före remisstidens utgång. Detta talar för att systemet med expertinflytande över svensk rätt riskerar att bli mer rituellt än praktiskt, vilket resulterar i en försämring av lagens kvalitet och urholkning av den institutionella legitimiteten.
Regeringsföreträdare och deras försvarare vill påpeka att det historiskt sett var det socialdemokratiska partiet, inte de borgerliga partierna som för närvarande har makten, som kritiserade lagrådet som en odemokratisk barriär. Rådet motsatte sig flera stora reformer under det tidiga 1900-talet, såsom 1919 års åttatimmarsdag och 1938 års semesterlag, på ekonomiska eller moraliska snarare än juridiska skäl. Men även under de mest kontroversiella perioderna var förhållandet inte så konfronterande som det ibland verkar.
Det är med andra ord en naturlig del av att ha makten att vara på kant med lagrådet när det gäller storskaliga lagstiftningsreformer. Det som händer idag kan bäst förstås som en förändring av den svenska borgerlighetens konstitutionella politik. Det betyder inte bara vad som står i grundlagen, utan hur makt faktiskt utövas genom regler, normer och arbetssätt. På engelska kallas detta ”small-c constitutionalism”. Med andra ord, vem styr, utifrån vilken auktoritet och med vilka gränser?
1900-talets socialdemokratiska konstitutionella politik kombinerade ”radikal teknokrati med en bred arbetarmassrörelse”. Å andra sidan stödde borgerliga partier starkt principerna om rättsstatsprincipen och institutionell balans. Oavsett vem som vann valet var det viktigt att upprätthålla tydliga spelregler så att regeringarna inte sträckte sig över i sitt ansvar.
De som vinner valet vinner allt, och de som förlorar förlorar allt. främja polarisering
Kritiken mot lagrådet i dag är kopplad till ett utbrett motstånd mot myndighetens självständighet. Till exempel förekommer liknande konflikter kring den offentliga förvaltningen och den nationella hälso- och välfärdskommissionen, medan medlemmar i rikspartiet och tankesmedjor driver på för att minska tjänstemannastyrkan och stänga dussintals myndigheter.
Det logiska resultatet av denna agenda, om den genomfördes fullt ut, skulle vara en ny och historiskt ovanlig maktkoncentration i regeringen och kongressen. Effektiviteten i lagstiftningsprocessen kommer att förbättras, det är ett faktum. Men när institutionella begränsningar avvecklas tenderar politiken att bli ett nollsummespel, där de som vinner valet vinner allt och de som förlorar förlorar allt. Det främjar polarisering.
Denna konstitutionella rörelse är inte unik för Sverige. Under Donald Trumps administration har konservativa amerikanska intellektuella, politiker och aktivister systematiskt arbetat för att centralisera beslutsfattande makt i presidentens händer. Den amerikanske juridikprofessorn Beau Bauman har hävdat att det är just de konstitutionella aspekterna av denna politiska rörelse som förklarar dess framgång, genom att den tillhandahåller ”en teori om auktoritet, en narrativ om historisk legitimitet och en strukturell färdplan bortom kortsiktig opportunism.”
Bauman skriver om president Trumps Amerika. Vi vädjar till honom att titta på deras motståndare istället för att likna Tidos parti vid det republikanska partiet. Varken den svenska oppositionen eller det amerikanska demokratiska partiet har svarat med sin egen sammanhängande konstitutionella politik.
För att föra den svenska modellen in i framtiden måste dess försvarare utveckla sin egen författningspolitik.
De starkaste försvaren bygger på påståendet att det befintliga systemet ger bättre resultat. Det skulle vara sant. På det konstitutionella politikens område räcker det dock inte. Väljare som är missnöjda med den nuvarande ekonomin och politiken är snabba med att avfärda det argumentet. Och det säger ingenting om framtiden. Vi vet hur ministeroberoende, Folkets hus och expertgranskning av det lagstiftande rådet gav resultat under 1900-talet. Men vad förväntar vi oss att de ska uppnå under 2000-talet?
Om den svenska modellen ska fortsätta in i framtiden måste dess försvarare utveckla sin egen författningspolitik styrd av demokratisk motståndskraft: Sveriges demokratiska institutioners långsiktiga styrka, representativitet och förmåga att motstå erosion inifrån. Den här diskussionen handlar inte om att försvara varje detalj i det befintliga systemet, utan om varför institutionell motkraft, utbredd förankring och oberoende expertis nu är väsentliga, eftersom demokratier runt om i världen urholkas inifrån.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Fem forskare rapporterar om ett nytt socialt nätverk: ”Demokratin är redan hotad – folkomröstningen får inte göra det värre”
Wolf Faren News Agency Siren: ”Nästa skandal kommer därmed att hållas hemlig för allmänheten”
