Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
roman
nina ricke
”Var är de vuxna?”
transformator. Marianne Mattson
Wahlström och Widstrand, sid 174.
Det finns en rad att gå tillbaka till. Det är början på första akten av Lars Nolens 1990-talspjäs om Nobelpristagaren Eugene O’Neill, And Give Me a Shadow. Bekymrad beskriver O’Neill hur hans föräldrars hem var ett helvete, men hans fru är inte imponerad. ”När jag fyller 60, tror jag att min barndom borde vara över.”
Du kanske borde. Kanske är det inte möjligt. Fråga bara David Lagercrantz. Eller vad sägs om Ida, en snart 60-årig parterapeut som går runt med sin avlidna mamma någonstans bakom nyckelbenet? ”Då tar jag av mig ena handsken, bänder in min hand i mina kläder och lägger den mot mitt bröst och får kontakt med mamman som bor inuti mig.”
Här befinner sig Rücke i den absurda positionen att vara någons barn och någons mamma, men samtidigt inte vara det.
Ida blir därmed huvudpersonen i Nina Lückes senaste roman, Where Are the Adults?, och den norska författaren fortsätter att fördjupa sig i medelklassförhållandenas problem med titlar som We’re Not Here to Have Fun (2023) och No, and No Again (2018). Här försätter Rücke sig själv i den absurda positionen att vara någons barn, någons mamma, och samtidigt inte vara det.
Baserat på en blåsig dag i graven utspelar sig det minst komplexa av mödrarelationer som en taggig karta. Minnet av att försöka omfamna sin mamma kan sammanfattas av den unkna besattheten av en ”lustfylld man” som tvingar sig på en ”motvillig kvinna”. Idas vuxna son svarar för övrigt inte längre på sms. Hade hon verkligen en påträngande sida? Eller att hon aldrig hörde honom gråta när han var åtta år. Du sa, när ska du avsluta din barndom?
”Var är de vuxna?” är en blåsig roman. I gestuell, upp och nervänd prosa, utan kollektivtrafik, rusar han fram, som om han inte hade något tålamod. ”Och jag drack mitt kaffe och kontrollerade mina ansiktsmuskler och sa, oh yeah, tack, det sa bra, upp och ner, en dag i taget.”
Problemet är bara att Nina Lykke verkar skriva två olika böcker samtidigt som borde vara under 200 sidor.
Var är de vuxna? De kanske undrar vad de ska göra med den sedan länge döda debatten som förmedlas i karikatyrer.
Den ena är en broschyr. Den revolutionära tanken är att barnen har tagit över och föräldrarna har blivit ägare till den tjatande Jesus. Jag undrar vilket år det var när Rücke grov upp Aida med sina smutsiga skor på spårvagnssätet. ”Över hela traditionella medier och sociala medier pratade och skrev vuxna om hur mycket de lärde sig varje dag av smarta tonåringar.” Det är en så rolig tanke att höra vad tonåringar har att säga. Var är de vuxna? De kanske undrar vad de ska göra med ett argument som länge har förmedlats i karikatyrer. ”Jag är inte ansvarig eftersom jag är ett barn av detta förhållande,” förklarar sonen allvarligt under förlikningen.
Den andra boken i dessa omslag är inget mindre än en hisnande skräckhistoria som du inte kommer att kunna lägga ifrån dig.
Det är lite synd att Nina Luecke inte kunde låta bli att slåss mot tidsandans väderkvarnar. Den andra boken i dessa omslag är inget mindre än en hisnande skräckhistoria, och du kommer inte att kunna lägga ifrån dig den. Idas steg för steg utanförskap från sina barn och barnbarn skildras briljant som en vag mardröm. I själva verket var det meningen att hon skulle förstå att inbjudan till sjukhuset för att träffa den nya lilla bunten var ett test på hennes gränslösa natur? Är hon oändlig? Svaret beror nog på vilken bok du läser.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och recensioner av DN Kulturs senaste böcker.
