Detta är en bluff. Författarna ansvarar för de åsikter som uttrycks i texten.
Simple Minds var aldrig mitt favoritband. Men under flera år, precis när musiken var viktigast för utvecklingen av min mycket instabila personlighet, låg de stadigt i topp fem. Alltid på listan men aldrig överst. Även om jag under några månader hade deras ”I travel” som min absoluta favoritlåt. Ja, det var före Rustans Lacagers ”The Gates of Paradise”.
Och om du undrar om jag verkligen har levt mitt liv med ett sådant inre band och låtlista, så är svaret: ”Går regeringen skit i skogen?” Jag menar, vad skulle du göra om bussen aldrig kom till de grå förorterna och den knallröda freestyle var din bästa vän?
Jag känner dina kritiska ögon, så jag skulle vilja betona att vi pratar om tidigt 80-tal… 81, 82, 83, 84. När Simple Minds började sjunga om barnen i Belfast hade jag redan flyttat ifrån dem. Och till skillnad från några av de andra banden högre upp på listan kom jag sällan tillbaka.
Tills i sommar.
Det är klart att den som vänder sig bakåt riskerar att träffa en telefonstolpe eller två
Det hände en varm natt längs kusten på ett turistmål i Italien. Bakom mig ligger ett mörkt och stort Medelhav, runt mig står turister som gärna äter glass, och framför mig på en kraftigt blinkande scen står ett mycket lokalt band ”8089 – Rock of the 80s”. Det här är inte det mest andliga coverbandsnamn du någonsin hört. Norfolk punk imitatorer Six Little Fingers, eller kanske Break Wind and Fire. Men trots Mr B:s ”känsliga” instruktioner är det omöjligt att inte dansa, inte sjunga tillsammans, inte ens tänka på att göra slut…
Jag är förvånad över hur djupt jag känner att jag är skyldig Simple Minds något, och kraften i den känslan. Att förvandla den svenska corso till en fånig dansmaskin på en ligurisk strand, komplett med sångaren Jim Kerrs ovanliga handrörelser och hukande stil, kanske inte är bandmedlemmarnas största ambitioner.
Men ändå. Det är vad jag har. behaga.
Inte konstigt att hemkomsten lockar när framtiden ser disig ut. Och det är klart att den som tittar bakåt riskerar att slå en stolpe eller två. Men jag tror att det finns något upplyftande, varmt och mänskligt i nostalgins vågor. Det behöver inte vara bakvänt för att vilja hedra de erfarenheter som har drivit dig framåt. Naturligtvis måste du dra gränsen innan du tar ett knä, men låtsas som trottoaren är kanten på scenen och omring din osynliga mikrofon med händerna för att skrämma de italienska barnen.
läs mer
Tidigare Herr B-serie: Det finns många låtar som får dig att gråta, men de här låtarna kommer inte att få dig att gråta
Mr. B Classic: Night on All Fours (2023)
