STandup, en föreställning under extrema förhållanden och en projektion av det råa jaget, har länge tilltalat dramatiker som är intresserade av de ansikten vi visar och gömmer för varandra. Det verkar också vara domänen för ”I’m Not Being Funny”. Vi träffar två unga föräldrar i deras vardagsrum som förbereder sig för en kommande öppen mikrofonkväll. Peter vill berätta ett haltande skämt. Billy vill berätta en historia om henne, om deras liv. En utredning om användning och missbruk av humor på scen hägrar, men det är inte vad vi får till slut.
Jag är inte säker på att hur Piers Blacks spel börjar och vad som händer efteråt är helt konsekvent. Det är något konstigt med att de två utövar komedi tillsammans. Planerar de solo slots, eller vad Peter kallar den klassiska ”tight five”? (Han är orolig för att han bara har ”lösa två.”) Eller håller de på med en diptyk? Denna fråga känns mer relevant när pjäsen svänger in på mer traumatiskt territorium efter flera tillbakablickar som antyder en dramatisk bakgrundshistoria.
Under Bryony Shanahans känsliga regi och med hjälp av småbarnet Ruby via babymonitor, hanterar stjärnorna Jerome Yates och Tia Bannon de soniska förändringarna graciöst, som om de var skickliga på att leverera Blacks nya ståupplåtar samtidigt som de läker varandras känslomässiga sår. Det här förhållandet skildras på ett övertygande sätt, där Billie uppmuntrar sin man att i komedi konfrontera det han döljer i verkligheten. När smärtan kommer, lugnas den skickligt med humor (se den tråkiga sjukhushissanekdoten), och det finns en förtjusande 90-talsnostalgi över det när de två minns sina söta möten som tonåringar.
Men när berättelsen blir längre, flyttar pjäsen sig längre bort från en komikerlärling. Även om det blir tydligt varför dessa oroliga föräldrar provar stand-up så känns det konstlat. Vi är verkligen långt ifrån att ha en nära koppling i slutet av dessa rikt uttryckta och känslomässigt förkrossande 90 minuter av pjäsens titel. Genom att ta oss djupt in i hjärtat på ett par som står inför det värsta möjliga resultatet, står vi kvar med en pjäs som bara ställer frågor om humor som ett försvar mot, eller en triumf över, tragedi.
På Bush Theatre i London till den 13 juni
