Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
Ulf Kristerssons team fick slå rejält på partiledarmöten. Oavgjort räckte för motståndet, och det var nog inte ens nödvändigt. Oppositionens fördel i opinionen motsvarar för närvarande mer än 500 000 väljare. Det styrande partiet måste göra det bästa av varje dag fram till valet.
Den senaste tidens storm kring Sverigedemokraterna var därför ovälkommen för Ulf Kristersson.
Något överraskande var det något så torrt som den nationella regeringens offsetsystem som orsakade premiärministern problem. Systemet med att låta riksdagsledamöter vara frånvarande bygger på ett handslag mellan politiska partier, men Sverigedemokraterna struntade i handslaget då de insåg att de riskerade att förlora viktig medborgarskapslagstiftning. Genom att lura andra politiska partier såg de till att förslaget gick igenom ändå.
Sverigedemokraternas aggressiva agerande undergräver den debatten och spelar oppositionen i händerna
SD:s överväldigande seger över andra partier ses av oppositionspartier som ett bevis på att Okessons parti är ett ”kaosparti” och en kraft som inte ska få ta sig in i makten.
Ulf Kristersson såg bra ut, men inte särskilt nöjd. Hans och andra Tido-ledares viktigaste påstående är att de säger sig skapa ordning och stabilitet, i motsats till oppositionen. Sverigedemokraternas aggressiva agerande undergräver det argumentet och lämnar det i händerna på oppositionen.
Regeringen behöver vinna ett betydande antal avgörande röster i vår, men dess politik kan störtas om en av dess medlemmar låser in sig på toaletten eller om ett tåg kommer försent.
Annars har energikrisen varit frågan högst upp i diskussionen. Diesel- och bensinpriserna kan ha gett Ulf Kristersson kansliposten 2022. Tieds parti hoppas nu att energikrisen ska ge dem nya bränslealternativ och pekar gärna på splittringen i oppositionen – riksdagsledamöter och V vill inte ha en sänkning av bränsleskatten, medan S och C stödjer skattesänkningar från regeringen.
Att vara emot och ta ansvar är dock två helt olika saker. Även om högern med rätta kan hävda att energikrisen kommer utifrån så är det regeringen som måste hantera de problem svenskar har med stigande priser, räntor och arbetslöshet.
Magdalena Andersson försökte bemöta motståndardivisionen med ett rallyrop: ”Nu är det inte dags för strider och matcher, jag är redo!”
Men i stället för att diskutera bränslepriserna med Anderson vill regeringen en upprepning av sin kamp med de gröna vid förra valet, vilket kanske kan ha glädt de grönas Amanda Lind, men ingen annan i oppositionen.
Som vanligt tog det bara några sekunder för Ulf Kristersson att komma in i kärnkraftsfrågan.
Kärntekniken fortsätter att spela rollen som en kulturell och politisk pelare i svensk politik. Statsvetare i Göteborg visade förra året att de ivrigaste anhängarna av kärnkraften är nationalistiska väljare, medan de som motsätter sig flyktingintag och mångkultur nästan alltid förespråkar att främja kärnkraft. Kärnkraften har länge varit en vänster-högerfråga, men på senare år har den också fått distinkta kulturkrigsdimensioner.
Det är tveksamt om kärnkraften fortfarande är en fördel för högerpartier. För det första har regeringen själv visat att kärnkraft är dyrt och att dess kostnader måste bäras av skattebetalarna eller väljarna som elkonsumenter. Frågan blev en sur punkt bland Tidopartierna, bland annat efter att M och SD blockerat Eva Bushs försök att skapa en interblocköverenskommelse om energipolitik.
Omsvängningen i invandringen överraskade partier på båda sidor av politiken.
Skvallret om arbetslöshet var en påminnelse om att för 20 år sedan vägde sysselsättningsfrågorna lika tungt i valdebatter som nu. Frågan är inte längre skild från diskussioner om svårigheten att få arbete för nyanlända och många etablerade svenskar står också utanför arbetsmarknaden. Enligt Magdalena Andersson skickade regeringen ”en buss full med folk om dagen för arbetslösa”.
Mr Jobs är en klassisk vänster-högerfråga där socialdemokrater ser sig själva bära på den stoltaste traditionen, och det råder ingen tvekan om att Mr Jobs är den som tjänar mest på denna fråga. Men det har gått decennier sedan någon regering närmade sig full sysselsättning, och oavsett om regeringen leds av S eller M är antalet arbetslösa i hundratusentals.
Så om Ms Anderson blir premiärminister i höst kommer det att bevisa om hon kan hantera arbetslösheten bättre än sina socialdemokratiska kollegor. Annars väntar ett svekargument.
Omsvängningen av invandringen överraskade tjänstemän på båda sidor av det politiska spektrumet. Vårens offentliga protest mot vad många ansåg var ett irrationellt beslut att utvisa tonåringen och hans kollegor skapade en helt ny atmosfär. Skulden ligger nu på politiker som vill skärpa immigrationslagarna. Jimmy Åkeson erkände att han var rädd att diskussionen skulle ta en annan vändning.

Hans farhågor är giltiga: invandrare diskuteras inte längre som en anonym grupp, och invandringspolitik handlar inte längre bara om att prioritera systemets behov framför individens behov.
Den nya tonen är inte bara ogynnsam för regeringen, utan också mycket ogynnsam för Socialdemokraterna, då S-ledningen har arbetat hårt för att lägga fram en strikt politik. Därför har inte bara det styrande partiets valstrateger, utan även det socialdemokratiska partiets valstrateger tvingats anpassa sin retorik.
Förslaget om att avskaffa permanenta uppehållstillstånd, som kan drabba hundratusentals människor som bor i Sverige, har förvandlats till en riktig valfråga, denna gång om invandring, med oppositionen helt enad mot en splittrad högerkant.
