Detta är en kommentarstext. Författaren ansvarar för analysen och positioneringen i texten.
”Socialdemokratiska partiet har bara två idéer: att komma till makten och att behålla makten.” Författaren Wilhelm Mobergs ord, ett favoritcitat av förre Moderatledaren Fredrik Reinfeld, är elaka och skarpa, men de innehåller också ett korn av sanning.
S är först och främst ett regeringsparti. De börjar inte med att överväga vilken politik som är bäst för Sverige, utan med att överväga vilken politik som kan attrahera en tillräcklig bas av väljare för att ge partiet makt. Denna politik är skräddarsydd för medelklassväljarnas vacklande känslor.
Magdalena Andersons parti låter sig styras av tidsandan snarare än att leda den. Partiet följer tidens trender i sin invandrings-, brotts- och säkerhetspolitik.
Det är viktigt att det inte framställer sig som ett skattehöjande parti, då medelklassväljare ofta har något högre inkomster än genomsnittet. Herr S vill höja inkomstskatten, men bara på de 5-6% av människor som tjänar mest. Och även för de 3-4% av människor som har mer än 3 miljoner på sitt ISK-konto. Sammantaget är det socialdemokratiska skatteförslaget bara en droppe i den socioekonomiska floden.
Finansieringen av Socialdemokraternas vallöften ska inte uppnås genom att höja skatterna, utan genom att ”höja tillväxten”, enligt Anderson. Det är samma tillvägagångssätt som hennes motståndare Ulf Kristersson brukar föreslå, men Andersson menar att hon är bättre kapabel än statsministern att genomföra det. Anderson gör därför ekonomisk politik till en fråga om förmågor snarare än olika ideologiska förhållningssätt.
Om Socialdemokraterna får ta över regeringsmakten blir därför nästa mandatperiod en besvikelse.
Och Andersons förmåga har gott om belöningar. I tal fick vi höra om reallönetillväxt, stärkt välfärd, anställa tusentals lärare, höja barnbidragen, avskaffa väntetider, elektrifiering och grön teknik, förbättrade pensioner, billigare mediciner och bättre mat på äldreboenden. Dessutom måste Anderson vara ”hård” mot brottslingar och ”utrota alla delar av deras verksamhet”.
Enligt S-ledaren måste alla barn kunna se ”båda föräldrarna gå till jobbet”. Det är faktiskt ett enormt projekt i ett land som har haft hundratusentals arbetslösa i årtionden, oavsett om regeringen är socialdemokratisk eller borgerlig.
Ett av Socialdemokraternas populäraste löften är att avskaffa skolbidragen. Det är lättare sagt än gjort, och det är osannolikt att det händer under första mandatperioden, och förmodligen inte ens under andra mandatperioden.
Om Socialdemokraterna får ta över regeringsmakten blir därför nästa mandatperiod en besvikelse.
Men opinionssiffrorna var på oppositionens sida och lagom till 1 maj fick Magdalena Andersson en liten gåva från Sverigedemokraterna. Häromdagen, när SD hävde partiernas frivilliga överenskommelse om utjämning i riksmötet (som skulle ha låtit rikspartister utebli) lånade de ett av sina favoritargument från Ulf Kristersson: att hans regering alltid kommer att gå igenom förslag.
Nu stökar några SD-vildar till röstberäkningarna. Varje röst riskerar omvälvningar, där att gå på toaletten eller skjuta upp den kan avgöra hur regeringens politik går igenom.
Magdalena Anderson känner alltför väl till den känslan, eftersom hennes regering har tvingats förhandla med politiska barbarer som hoppat av från vänsterpartier för att få igenom politiken. Om Tido-regeringen var tvungen att förhandla med SD-vildarna skulle ingen vara mer olycklig än Anderson.
Läs fler texter av Thomas Ramberg
