Detta är en recension. Författaren är ansvarig för de åsikter som uttrycks i denna artikel.
böcker för ungdomar
Mats Berggren
”Jag kan inte se öga mot öga”
Opal Publishing, från 12 år
”No Eyes Meet Mine” är den åttonde fristående delen av serien om livet som ung man i den fiktiva förorten till Ulsta. Tidigare böcker har använt Arstungdomars grupp som utgångspunkt för att diskutera ämnen som hedersvåld, gängkriminalitet och klimatförändringsaktivism. Några av dem hyllas just nu för sina empatiska skildringar av komplexa frågor.
”No Eyes Meet Mine” skildrar en ny generation unga människor. Robin blir ensam efter att hennes bästa vänner valt gatan framför datorn, och är hopplöst kär i Phaedra, Daniels syster som medverkade i tidigare delar av serien. Handlingen var tydligt inspirerad av 2015 års rasistiska skolattack i Trollhättan. En dag attackeras Robins skola av en maskerad man med ett svärd som letade efter elever med utomeuropeisk bakgrund. Robin står plötsligt ansikte mot ansikte med mördaren, men han överlever genom att bli inlåst i ett lager.
Den fruktansvärda händelsen löses dock snabbt, och resten av romanen behandlar ett helt annat tema. Detta är en överraskande utveckling. Om huvudpersonen är mitt uppe i en skolattack förväntas det ha betydelse för den fortsatta handlingen. Efter Brott som Tjechovs pistol läste vi ett erbjudande om psykologisk rådgivning som Robin tackade nej till. Även om det här inte är en bok för unga kan jag inte tacka nej till samtalsstödet. Det kommer uppenbarligen att gå dåligt för honom. Han kommer att bli besatt av ett spöke på natten, och liksom sin barndomsvän kommer han att bli korrupt och bli en brottsling.
Detta gör dock ingenting. Utan professionell hjälp är det ingen mening med utvecklingen av evenemang. Efter några sidor är det som om attacken aldrig inträffade. Kanske är ”att inte se öga mot öga” ett bevis på att psykologgemenskapen håller på att försvinna? Kanske vill Berggren visa att livet går vidare? Eller är det bara brist på fokus och vilja att ta på sig för mycket?
”Inga ögon meter mina”, trots sitt tydliga språk och starka ambition, är inte lika bra som andra titlar i Alsta-serien. Det finns för många slitna trådar kvar. Mycket vatten har runnit under bron sedan utgivningen av första delen ”En enda vall” 2006. Då var rasifierade förorter ett relativt nytt tema i svensk ungdomslitteratur. Idag förväntar vi oss mer och mer insiderperspektiv. Även om Berggren visar en mycket fin lyhördhet för sina karaktärer, saknar han den rikedom av lokala färger och detaljer som kännetecknar många andra moderna titlar. Det är därför synd att det mer originella temat skolmassakrer inte ges mer utrymme i den här boken. Jag skulle vilja veta mer om de andra drabbade familjerna, de rasistiska motiven och konsekvenserna av denna handling.
Läs mer om DN:s bevakning av barnböcker
